KRÖNIKA AV TONY IRVING, DEL 1 AV 3:
Dansgolvet, denna heliga plats där vi möts för att känna rytm, närvaro och gemenskap – har blivit en lekplats utan regler.
På samma dansgolv trängs idag allt från elitdansare och ambitiösa kursare till nostalgiska veteraner som fortfarande dansar som de gjorde 1993. Där finns de som tränar tre gånger i veckan, de som kommer då och då, och de som precis vågat sig ut för första gången. Alla vill dansa – men få verkar förstå vad dans egentligen innebär.
Vi säger att socialdansen är för alla, och det stämmer. Men ”för alla” betyder inte ”på vilket sätt som helst”. Det finns en växande klyfta mellan dem som vill utvecklas och dem som vill hålla fast vid sitt eget sätt.
Jag ser det överallt: de som säger att ”dans handlar om känsla” som ursäkt för att slippa ta ansvar för teknik, riktning eller kroppskontroll. Eller de som tycker att ”det viktigaste är att ha kul” – vilket tydligen betyder att man får putta, snurra, krocka och tränga sig fram som man vill.
När blev okunnighet en merit?
När blev arrogans ett stilval?
Dans är inte anarki. Det är samspel. Och på våra svenska dansbanor håller det samspelet på att tystna.
/TONY IRVING