KRÖNIKA AV TONY IRVING: Efter alla mina år i Let’s Dance finns det en fråga som aldrig försvinner:
”Hur kunde du ge den där dansen en femma? Det var ju kvällens bästa nummer!”
Och vet ni vad? Det kan mycket väl ha varit kvällens bästa nummer.
Det behöver inte betyda att det var kvällens bästa dans.
Där någonstans finns hela skillnaden mellan att sitta hemma i soffan och att sitta i juryn.
Ni hemma får ta in allt. Musiken. Kläderna. Ljuset. Historien. Känslan. Ett fantastiskt lyft. Någon ni tycker om och har följt vecka efter vecka. Ni får rösta på precis det som får er att känna någonting.
Jag har ett annat jobb. Jag måste se dansen.
Det är kändisen som tävlar
Det första jag gör är att försöka se förbi proffsdansaren.
Det låter kanske märkligt, men proffsen i Let’s Dance är väldigt skickliga på sitt jobb. De vet hur man placerar sin partner. De vet hur man skapar rörelse runt en person. De vet hur man bygger ett nummer som får någon med några få veckors träning att se betydligt mer erfaren ut.
Det är precis vad de ska göra.
Men proffset tävlar inte.
Kändisen gör det.
Jag måste därför fråga mig: Hur mycket av det jag ser kommer faktiskt från deltagaren?
Håller du din egen balans? Hittar du musiken själv? Kan du föra eller följa? Använder du dina fötter och din kropp på rätt sätt? Kan du fortsätta dansa när något går fel?
Eller är det din proffspartner som håller ihop allting åt dig?
I början av tävlingen accepterar jag naturligtvis mer hjälp. De flesta som kommer till Let’s Dance har aldrig gjort något liknande tidigare.
Men vecka efter vecka måste något hända.
Till slut måste du börja dansa själv.
En rumba är fortfarande en rumba
Let’s Dance är tv-underhållning, men dansen försvinner inte bara för att vi har kameror, ljus och en stor scen.
Varje dans har sin identitet.
En rumba har sin teknik, rytm och karaktär. En tango har sin. En quickstep har sin.
När jag bedömer tittar jag bland annat på timing, balans, fotarbete, kroppsanvändning, musikalitet, partnering och kvalitet i rörelserna. Jag måste kunna känna igen dansen jag blivit ombedd att bedöma.
Det här blir särskilt viktigt när ett nummer innehåller mycket show.
Missförstå mig rätt. Jag älskar show. Jag har ägnat större delen av mitt liv åt dans och underhållning. Jag förstår mycket väl varför ett nummer behöver byggas för tv.
Gör lyftet. Gör tricket. Skapa ögonblicket som får hela studion att resa sig.
Men om uppgiften är rumba så bedömer jag rumban.
Ett fantastiskt lyft kan vara kvällens stora tv-ögonblick.
Det gör inte automatiskt din rumba bättre.
Det är också därför jag ibland reagerar på koreografin. Proffspartnern ansvarar för att skapa ett nummer som visar deltagarens bästa sidor, men koreografin måste samtidigt innehålla tillräckligt mycket av den tilldelade dansen för att vi faktiskt ska kunna bedöma den.
Du kan inte gömma en deltagare bakom tricks, effekter och tjugo sekunder riktig dans.
Jag ser det.
Alla startar inte på samma linje
Här kommer vi till något som ofta missförstås.
Jag bedömer inte alla deltagare som om de vore samma människa.
Hur skulle jag kunna göra det?
Vi kan ha en ung, vältränad person med fantastisk kroppskontroll bredvid någon som är dubbelt så gammal och aldrig har satt sin fot i en dansstudio.
De har inte samma förutsättningar.
Det betyder inte att jag har olika regler för dem. Dansen förändras inte. Timing är fortfarande timing. En rumba är fortfarande rumba.
Men mina förväntningar måste vara rimliga i förhållande till personen framför mig.
Är du ung, stark, atletisk och van vid att lära dig fysiska rörelser? Då kommer jag att kräva mer.
Har du aldrig tränat, aldrig dansat och börjar från noll? Då ser din utmaning annorlunda ut.
Det här är viktigt:
Samma bedömningsområden. Olika förutsättningar.
Och det går åt båda hållen.
Har du stora fysiska möjligheter kommer jag inte applådera dig för att du spelar säkert.
Ju mer du kan, desto mer kräver jag.
Svårt eller säkert?
Det är också därför en enkel koreografi som genomförs perfekt inte automatiskt är bättre än en betydligt svårare koreografi där ett litet misstag uppstår.
Vi måste titta på vad deltagaren faktiskt försöker göra.
Hur stort är uppdraget? Hur mycket dans finns där? Hur tekniskt eller fysiskt krävande är det? Och hur väl lyckas deltagaren?
Om en person tar risker, dansar mycket och försöker göra något som verkligen ligger på gränsen för vad personen klarar, då måste det finnas med i min bedömning.
Annars lär vi deltagarna en väldigt konstig sak: gör mindre, spela säkert och undvik fel.
Det är inte utveckling.
Och Let’s Dance måste handla om utveckling.
Ett fel är bara ett fel
Det här är en annan sak jag önskar att fler förstod.
Dans är live.
Saker händer.
Du tappar balansen. Missar ett steg. Kommer fel. Tappar din partner.
Fine.
Jag har sett världsmästare göra fel.
Ett misstag behöver inte förstöra en hel dans.
Det intressanta för mig är vad som händer efteråt.
Kan du hitta tillbaka till musiken utan att hela världen ser paniken i ditt ansikte? Kan du återfå kontakten med din partner? Kan du fortsätta sälja dansen som om ingenting har hänt?
Det är en färdighet.
Däremot är det något helt annat om problemen finns genom hela numret. Om timingen ständigt är fel, balansen aldrig riktigt kommer på plats eller partnern hela tiden måste rädda situationen.
Ett fel är ett fel.
Bristande kvalitet genom hela dansen är någonting annat.
Och nej, att vara i takt räcker inte
Att dansa i takt är ett grundkrav.
Men musikalitet är mycket större än så. Jag vill se att du hör musiken, inte bara räknar den.
Förstår du när musiken kräver attack? När den behöver mjukhet? När du ska hålla tillbaka? När en rörelse ska få ta plats?
Det är där jag börjar se skillnaden mellan någon som har lärt sig koreografin och någon som faktiskt börjar dansa.
Stegen är bara början.
Dansen måste utvecklas i takt med tävlingen
Let’s Dance hade varit ganska ointressant om deltagarna stod på samma nivå från första programmet till finalen.
Jag vill se förändringen.
Jag vill se personen som i första veckan knappt vågade släppa sin partners hand plötsligt ta ansvar för hela golvet.
Jag vill se bättre fötter. Bättre balans. Mer musikalitet. Större trygghet. Mer självständighet.
Men utveckling betyder inte att du automatiskt får högre poäng varje vecka. Det här är en tävling, inte ett belöningssystem.
Jag måste först bedöma dansen du gjorde ikväll. Sedan kan jag sätta den i relation till din resa.
Har du blivit bättre kommer mina förväntningar också att höjas. Det som gav mig gåshud vecka två kanske är precis vad jag förväntar mig av dig vecka sju.
Tävlingen går framåt. Då måste du också göra det.
Ni hemma har en frihet som jag inte har
Ni behöver inte bry er om något av detta. Och jag menar faktiskt det.
Ni får tycka att någon var fantastisk trots att jag precis har sågat deras fotarbete.
Ni får älska ett nummer för kläderna, musiken eller historien.
Ni får rösta på någon för att personen får er att skratta.
Ni får rösta på någon för att ni älskar deras resa.
Ni får till och med rösta på någon bara för att ni tycker om dem.
Det är er röst.
Men jag kan inte sätta en åtta för att någon hade kvällens snyggaste klänning.
Jag kan inte höja min poäng för att scenografin var fantastisk.
Och jag kan definitivt inte ge någon högre poäng för att personen är populär och jag vet att deras fans kommer bli förbannade på mig annars.
Då gör jag inte mitt jobb.
Ingen miniräknare under jurybordet
Dans går heller inte att reducera till en matematisk formel.
Jag sitter inte där och räknar 20 procent teknik, 20 procent musikalitet, 20 procent partnering och sedan trycker på ”equals”.
Jag gör en professionell helhetsbedömning.
Efter alla år som dansare, tränare och domare finns det några frågor som går genom mitt huvud när jag ser en prestation:
Vad var det för dans?
Hur väl dansade du den?
Hur svårt var det du försökte göra?
Hur mycket gjorde du själv?
Och har du utvecklats?
Sedan måste jag sätta en siffra på det.
Det är den delen ni ser.
Allt det andra har hänt i mitt huvud under de där 90 sekunderna på dansgolvet.
Och ja, ibland kommer ni tycka att jag är helt ute och cyklar.
Ibland kommer jag säga något om er favorit som ni absolut inte vill höra.
Det är okej.
Jag sitter inte där för att bekräfta det ni redan tycker.
Jag sitter där för att säga vad jag ser.
Efter alla dessa år i Let’s Dance är det fortfarande det jag tycker gör programmet så spännande. Vi kan titta på exakt samma 90 sekunder och uppleva två helt olika saker.
Ni kanske såg kvällens mest fantastiska show. Jag kanske såg en rumba med dåliga fötter.
Båda sakerna kan vara sanna samtidigt.
Så fortsätt älska era favoriter. Fortsätt bli förbannade på oss i juryn. Fortsätt rösta på den person som får er att känna mest.
Det är en del av programmet.
Ni röstar med hjärtat. Jag dömer med ögonen.
Och ibland kommer vi inte att vara överens.
Det är precis som det ska vara.
För annars hade Let’s Dance inte behövt både en jury och en publik.
/TONY IRVING, KRÖNIKÖR