Veckans hårda och ofta nedvärderande tonalitet i de sociala medieflödena efter premiärprogrammet i TV4 om Lucioanoz, är på många sätt sorgligt och kan bidra motverkande till dansbandskulturens möjligheter att frodas och utvecklas. Retoriken påminner också i sin form om motsättningarna och debatten mellan så kallade proffsdansare och de som vill kunna gå ut och dansa lite, men också kunna ta en bit mat, något att dricka till och kanske bara mingla och lyssna.
Det förekommer hårda, ibland nedvärderande och kalla omdömen. Motsatsen till nyfikenhet och inkludering.
Det råder ingen som helst tvekan om att Luciano Axelsson verkligen har lyckats med att skapa uppmärksamhet kring både sin person, sin karaktäristiska röst, sin musikaliska talang och inte minst dansbandsmusik, och i synnerhet dansbandslåtar från förr. Uppträdanden på både på Allsång på Skansen och en av mellanakterna på Melodifestivalen är bara några exempel på det, och senast förstås den serie som TV4 just har börjar sända om dansbandssångaren från Rinkeby.
I sociala medier möts Luciano av mängder av kärlek, nyfikenhet och fascination, både över hans röst med det karaktäristiska vibratot, och över hans person. Att en 30-årig kille från Rinkeby så in i hjärtat älskar dansbandsmusik från i synnerhet 1970-talet och tidigt 80-tal, får många att häpna och glädjas när gamla hitlåtar får nytt liv.
Många uttrycker hopp, glädje och framtidstro för en kultur som har varit hårt ansatt i samband med pandemin och de tuffa ekonomiska tider som vi nu lever i. Det har varit – och i viss mån fortfarande är – tider som har krävt ett stort antal offer, både i form av dansband som har lagt ner och dansarrangörer som har bommat igen.
Med dessa hoppfulla besked från stora delar av landet, så kommer också denna dansbandsfantast från Rinkeby, med en silkesröst, ett leende och en glädje som framstår som helt äkta, och signalerar sin kärlek till den svenska dansbandsmusiken och att han vill sprida den till fler.
Det är i det läget som vissa delar av de sociala medieflödena slår bakut. Reaktionerna är många och felsökandet på Luciano är kreativt och bjuder i sin enfald på mångfald:
– Hans röst är väl inte så märkvärdig.
– Han har ju inte ens ett dansband utan sjunger till förinspelad musik.
– Hur kan han kallas för dansbandskung?
– Skulle han palla att sjunga i fyra timmar under en danskväll?
– Varför uppmärksammar TV en karaokesångare och inte ett riktigt gammalt klassiskt kämpande dansband?
Alla krafter som brinner för dansbandsmusik och jobbar för att sprida den, borde väl välkomnas? Ligger inte det i allas intressen om man har hjärtat inom danskulturen?
Har vi sett liknande motsättningar tidigare mellan grupperingar av personer som uppger att de är intresserade av dansbandsmusik?
Svaret är Ja. Det var bara någon månad sedan. Debattens vågor sköljde höga som en följd av det som Larz Kristerz-sångaren Peter Larsson gav uttryck för i en artikel här på Dansbandsnytt.
Alkohol och dans hör definitivt inte ihop, var mängder av Facebookdebattörer överens om, och där huvudbudskapet var att man ska kunna ha roligt och gå på dans utan att dricka annat än vatten. Många beskrev egna upplevelser av hur de hade blivit uppbjudna av berusade personer eller själva sett personer som hade varit så överförfriskade på dansgolvet, att de i praktiken förstörde dansglädjen för alla de som hade kommit enbart för dansen.
Vissa dansentusiaster samlades i den ena ringhörnan och i den andra ringhörnan fanns de som beskrev att de inte var fullt så proffsiga på att dansa, och kanske rent av lite rädda för att befinna sig på samma dansgolv som det riktigt skickliga gardet. De gav uttryck för att det egentligen skulle vara roligt att gå ut på dans ibland, lite som under den gamla folkparkskulturen, och att kunna äta och dricka nåt i samband med dansen, och ibland att bara mingla och lyssna.
Det uppstod exkludering och konfrontation, istället för försök till förståelse och förening. Och det skedde, och sker, i en bransch som så väl behöver sin publik, och där det gemensamma borde vara i fokus. Alltså kärleken till dansbandsgenren, och hur dess attraktionskraft ska kunna växa…
Det som nu lyfts fram i vissa sociala medieflöden kopplat till Lucianoz, har liknande uttryck kopplat till bristande förståelse för olikheter, och avsaknad av nyfikenhet med att försöka se med andras ögon.
För tänk om det rent av skulle kunna vara så att dansbandskulturen har alla möjligheter att växa? Men där det krävs att vi istället för konfrontation försöker omfamna både nya och traditionella uttryck, och bjuder in alla som har ett intresse för dansband, istället för retorik kopplat till stängda dörrar?
För nog har dansbandskulturen egentligen en mycket stor potential om vi vårdar den rätt. Med inkludering, nyfikenhet på både nya och klassiska uttryck, och så förståelse – då kan det bli hur bra som helst och framtiden kan gå som en dans. Eller vad tror du?
/NIKLAS LINDH, ledarskribent och redaktör på Dansbandsnytt
