KRÖNIKA AV JILL TAUBE: Ostkaka i all ära, men dans det slår det mesta. Att röra sig befrämjar livet och livslusten, att röra sig tillsammans med andra människor, att hålla i en annan människa, och samtidigt tolka musiken i sina rörelser. Det är bingo! Det är allt på en gång!
Orden är tyvärr inte mina, tänker jag lite avundsjukt, utan kommer från Manne av Klintberg, mest känd som clownen Manne. SVT har en fin dokumentär om honom, sett ur ena dotterns perspektiv. Att vara clown var och är hans arbetsliv, ända upp till de 80 år han nu är. Otaliga små och stora är de som sett hans föreställningar, skrattat sig kissnödiga och fått skrattont i magen.
Han pratar om leken, som något nödvändigt för oss människor för att kunna leva tillsammans, i bästa fall i demokrati och fred. Han inkluderar även de som inte hör, då han använder två språk, eller är det kanske tre! Vanligt prat, teckenspråk och så förstås kroppsspråket. I denna härliga mix så dyker även dansen upp! Manne och hans fru Karin hade synk på dansbanan! Vi vet ju hur det känns!
Kär i dansen
Att få ner en dansupplevelse till ord på ett papper, för någon att ta del av och få en känsla för, är inte bara svårt – utan nästintill omöjligt. Men jag ska i alla fall försöka med en vinkel. Under höstterminen har jag gått en kurs som handlar om improvisationsdans, som är en nykomling i mitt danskartotek och vilken nykomling sen! Jag är kär! Rent stilistiskt är det långt ifrån bugg och fox, förstås. Men ändå inte. Kollegan här på Dansbandsnytt, krönikören Tony Irving skrev klokt och inspirerande om dansens grunder häromsistens. Om sig själv som grund, om kroppen, om balans och rörelsen som är bottenplattan, menar Tony. Först när det sitter behöver vi smycka med inlärda turer. Det finns med i både pardans och improvisation.
Det som förstås också finns med, som Tony inte ens behöver nämna, är en danspartner. I andra danser en grupp eller en ensemble. Ni kommer strax att förstå min ingång.
Allt på en gång = dans
I improvisationsdanskursen utgick man ifrån en teknik som heter Laban (Laban var förstås en man som fick någonting uppkallat efter sig). Han är förlåten, därför att uppdelningen av beskrivningen av dans är genialisk: han pratar om kropp, grupp, rum, tid och kraft. Alla de storheterna har vi med oss i dansen, för det mesta utan att vi ens behöver tänka på det. Jag i min kropp, tillsammans med en annan, som då tillsammans med alla dansare på golvet utgör gruppen, rummet där vi befinner oss i eller på, alltså dansbanan, tid som också kan uttryckas med exempelvis fart och hastighet och till sist kraften. Hur den kan växla mellan vers och refräng, att stå stilla och gnussa till att braka iväg över golvet.
Det är som Manne säger: Allt på en gång.
Tänk bara hur vi dansare kan laborera med de här storheterna, kort och gott, vi kan sånt vi!
Så magin vi skapar i dans, var helst det finns musik, är inget annat än lek och gemenskap! Stort tack för dans, lek och inspiration till den här texten Laban och Manne, ni skulle ha gillat varandra.
/JILL TAUBE, KRÖNIKÖR