KRÖNIKA AV TONY IRVING: 2026 är ett märkesår för mig. Jag firar 30 år av permanent boende i Sverige. Jag fyller 60. Jag gör min 1000:e show ombord på Birka Gotland. Det är 20 år sedan Let’s Dance hade premiär.
Men viktigast av allt: Det är 40 år sedan jag utbildade mig till danspedagog. Fyrtio år i dansens tjänst.
När jag ser tillbaka slås jag av hur allt har förändrats – och hur mycket som faktiskt är sig likt. Jag har dansat och tävlat i 21 olika stilar på elitnivå. Jag har vidareutbildat mig inom socialdans i flera genrer. Men det som alltid varit min drivkraft är inte medaljerna, inte tv-rutorna och inte applåderna.
Det är nörderiet.
Historiken. Kulturerna. Musiken. Sammanhangen.
Att förstå varför vi dansar som vi gör.
Dansbandsvärlden – en liten del av något större
Vi talar ofta om dansbandsvärlden som om den vore centrum. Som om det bara finns en värld – vår. Men i ett internationellt perspektiv är dansbandskulturen en liten del av den globala sociala dansvärlden.
Och ute i världen är förändring inget hot. Det är normalt. Man bevarar det som är relevant. Man utvecklar det som behöver utvecklas. Man anpassar sig till samtiden.
I Sverige däremot möts förändring inom dansbandsvärlden ofta med konflikt. Varför?
För mig handlar det om synsätt.
Är det dansen som står i centrum – eller verksamheten runt omkring den?
Svensk Fox – ett exempel på mognad
Ta utvecklingen av Svensk Fox som exempel.
Över 40 av Sveriges mest erfarna Foxlärare har valt att samarbeta. De har samlats kring en gemensam ambition: att höja kvaliteten, tydliggöra pedagogiken och skapa en hållbar väg framåt.
De delar kunskap. De diskuterar teknik. De fördjupar förståelsen för rörelsemönster, musikalitet och kultur. De vill stärka kvaliteten på kurser och utbildningar.
Det är professionellt.
Det är långsiktigt.
Det är respektfullt mot dansen.
Ändå finns det de som väljer att arbeta emot. Som anklagar. Som misstänkliggör.
Och då måste vi våga ställa den obekväma frågan:
Är det förändringen man är rädd för?
Eller är det positioner och affärsmodeller som upplevs hotade?
Att våga växa
Dans är levande kultur. Den förändras alltid. Den har alltid förändrats.
Tittar vi historiskt har varje utveckling mötts av motstånd. När tävlingsdans standardiserades. När salsa kom till Norden. När bugg utvecklades tekniskt. När Fox började få fler uttryck.
Men utveckling betyder inte att vi kastar bort traditionen.
Det betyder att vi förvaltar den med kunskap.
För mig är dansen större än egot.
Större än företaget.
Större än ”så har vi alltid gjort”.
Om vi verkligen älskar dansbandskulturen måste vi också låta den utvecklas – annars riskerar vi att bevara den till döds.
Fyrtio år senare
Efter fyrtio år som danspedagog är jag fortfarande lika nyfiken.
Jag tror på kvalitet.
Jag tror på samarbete.
Jag tror på att våga samtala även när vi inte är överens.
Och jag tror att framtiden för dansbandsvärlden inte ligger i att hålla emot – utan i att hålla ihop.
Dansen har varit mitt yrke, min hobby och min livsstil. Men framför allt har den varit min lärare. Och den lär mig fortfarande samma sak:
Den som slutar röra sig – stannar
/TONY IRVING, KRÖNIKÖR