Hon är psykiatriker, kallar sig folkhälsonörd, författare och föreläsare – men är också passionerad dansare med egen dansbana vid havet. Hon är dessutom en av författarna i antologin Kramgoa texter som kom ut i våras, och har tidigare skrivit om dans i Får Jag Lov. Nu välkomnar vi Jill Taube som ny krönikör på Dansbandsnytt. Här kommer hon att skriva om dansband och de mänskliga mötena i pardans och annan dans – i både glädje och sårbarhet.
– Jag är doktor med stort intresse för fysisk aktivitet i allmänhet och dans i synnerhet, säger Jill Taube med eftertryck.
I sina föreläsningar talar hon ofta om hur rörelse, dans och gemenskap påverkar både kropp och själ – och får gärna publiken att resa sig för en stunds pausgympa.
Till vardags delas Jills tid mellan Stockholm och Medelpad. Hon arbetar på psykiatriska kliniken i Sundsvall samt tillbringar tid i stugan i Lörudden, där hon har en egen liten dansbana. På den hålls kurser och festivaler i allt från dansjympa och yoga till zumba och linedance.
Dans som medicin
Dansen och dess positiva effekter är en stor del av Jills yrkesliv. Hon var tidigt med och införde FaR, ”fysisk aktivitet på recept”, inom psykiatrin i Stockholm och Värmland, och föreläser om hur rörelse kan användas i vården.
Ur det arbetet växte DansSteget fram – dans och gemenskap för personer med depression och ångest. Först tog Jill in dansinstruktörer, men utbildade sig snart själv till sådan. I dag leder hon dansklasser inom både Region Västernorrland och i Dance for Parkinson’s, för personer med Parkinsons sjukdom.
– Där kan jag använda dansen som ett språk för glädje, och i bästa fall ges en stund av välbefinnande och lycka – precis som för vilka dansare som helst.
Maken blev danshög – då började Jill pardansa
Dansen har följt Jill sedan barndomen, då hon i köket dansade till Bergsprängartango med sin mamma, van jitterbuggare från Nalen. Men det var genom maken Gunnar som Jill började pardansa på allvar.
– Gunnar gick en buggkurs, och när han sedan åkte på socialdans så kom han hem helt danshög. Då förstod jag att jag också måste testa det här med pardans.
Femton år senare är dansen en självklar del av livet.
– Dans är ett verktyg och pardans är ”kronan i juvelen” – det absolut bästa man kan göra för sig själv och sitt mående. Där finns något djupt mänskligt, ett ordlöst samtal mellan två personer. Man kan ha en skitkväll, men då är det fantastiskt hur pardans kan ge en sådan glädje.
Tar steget in på Dansbandsnytt
Vi på Dansbandsnytt är nu oerhört stolta och glada över att välkomna Jill Taube som ny krönikör.
– Det känns jätteroligt att få dela min syn på dans till Dansbandsnytts läsare, säger Jill. Jag kommer att skriva om dansband – och om pardansens glädje, sårbarhet och gemenskap. Kanske kommer jag att skruva lite på vad pardans är och var den kan dansas eller kanske uppstå. Och förhoppningsvis kan jag ge en dos dansinspiration!
Jill Taubes första krönika läser du här på Dansbandsnytt under torsdagskvällen.
/LINA HASKEL, REPORTER