Det pågår flera förhållandevis livliga diskussioner inom dansbandskulturen just nu. Alla frågeställningar har egentligen samma syfte – en strävan efter att dansbandskulturen ska leva vidare. Erica Sjöström, tidigare sångerska i Drifters, är en av Dansbandsnytts krönikörer. Den här gången har hon vässat sin penna så den har blivit riktigt vass. Hon tar sats, och höjer sin röst:
Hur ska jag börja? Jag måste motvilligt erkänna att jag på riktigt tappade hakan när jag läste Therese Sundahls krönika, här på Dansbandsnytt, om Spotifydanser.
Vaaaa? Jag hade inte en aning om att vi ”sjunkit ” så lågt, enligt min smak.
I samma ögonblick ändrade jag min tanke och skrev en ny krönika och behöver vara tjatig. För det här är viktigt.
Jag känner att jag måste få klaga och nu har jag chansen, men duckar samtidigt då jag vet att jag kommer att få kritik. Men ok då! Det får det vara värt. Jag ställer mig rakryggad och höjer min röst för livedansen, och för alla orkestrar som finns kvar i branchen.
Upp till kamp!
Det är absolut inget fel med Spotify, tvärtom. En tillgång för vem som helst att kunna lyssna på sina favoritlåtar och en av de plattformar där artister och band släpper sin musik. Så idag är vi otroligt beroende av dessa musiktjänster och jag vet att det är digitalt, att också cd-skivan är ett minne blott.
Men, att en arrangör har mage att ta entré för en dans där inte musiken är live, utan man spelar en danslista från Spotify… Det måste väl ändå vara avigt? Eller är det gratis att gå på digitaldans?
Vad kallar man en sådan dansafton, och hur annonserar man ens?
Jag tycker inte att man har rätt att kalla sig för ”arrangör” om man driver digitaldans. Jag vet, det låter hårt, men tänk om och gör rätt.
Det är inte så konstigt om spellistorna via exempelvis Spotify konkurrerar ut dansbanden. Det är ett billigare sätt att ställa upp en dator och koppla in den i ett PA och låta listan rulla, än att boka ett helt band.
Arrangörerna sparar även duschvatten, kaffe och macka till orkestern. Förutom allt kaffepulver som slängs för att valla dansgolvet förstås.
Fiffigt!
Vi har ju dansat till kassettband, cd –skivor eller Dj på disco och klassdanser förstås. Men en dans på folkets park ska väl ändå vara live?
Hoppas ändå att man betalar avgiften för att få spela Spotify för antalet som kommer. För det är inte gratis att spela musik bara sådär offentligt. Nej, speciellt inte om man tar entre ́.
Vem går ens på digital dans och betalar gladeligen i luckan? Hjälp! Jag blir lika rädd som när jag går ensam i natten genom den mörka parken. Då menar jag verkligen skraj på allvar. Vill vi verkligen bli mer digitala i det nya samhället där vi är så digitaliserade redan?
Affärer och restauranger får också göra rätt för sig. De får betala för att ha musik i bakgrunden i sina lokaler, precis som lagen säger.
Hur kommer det att se ut i framtiden?
Vi har själva skapat denna trend, men vi måste tänka om.
Om musiken ska levereras digitalt utan trevliga och duktiga musiker på scenen, så borde ju en del av publiken, dansarna vara desamma. Eller rent av arrangören, som de nya AI-personerna . Alltså digitala personer.
Vad tycker ni? Förstår ni min tanke?
Rättvisa är ett motto som jag lever efter. Det lärde min mamma mig. Men det här kallar inte jag rättvisa för de musiker som ger sitt allt för branschen, för sitt band, för publiken och för arrangören.
Orkesterdöden har redan börjat med pandemin och fortsätter vi såhär, ja då är det snart becksvart och Godnatt.
Är det inte hela upplevelsen det handlar om? Allt i ett kitt. Att dansa till ett liveband med sin repertoar, som spelar på sitt sätt, möta människor och att njuta av gemenskap och förhoppningsvis att man uppskattar upplevelsen.
Man måste låta alla orkestrar få äga sin repertoar som Tony Irving säger. Låta dem arrangera och framföra musiken på sitt sätt. Ni vet precis som det fantastiska tv-programmet ”Så mycket bättre”
För vi strävar väl inte efter att banden ska spela samma låtar fortfarande? För det upplevde jag på min tid i Drifters. Ibland var det någon som utryckte sin besvikelse högt och tydligt när man råkade säga: ”Vi har inte den låten på våran repertoar eftersom det är så många andra spelar den. Och vi vill att ni ska veta vilka vi i Drifters är och hur vi låter!”
Vi ville ju vara oss på vårat sätt och inte låta som några andra, fast i andra kläder. Varför ska orkestrar spela exakt samma låtar?
Om publiken kräver det och om arrangörer hellre driver Spotifydans, ja då ser vi dansbandsdöden i vitögat!
/ERIKA SJÖSTRÖM, KRÖNIKÖR
