Nyligen ägde Musikerförbundets dansbranschträff rum i Örebro, där arrangörer och musiker diskuterade dansens framtid. En som var på plats var Björn Andersson som står bakom den nya dansbandsfestivalen I Love Dansband i Kungsängen. Han undrar om man verkligen måste dansa till dansband – motsatsen kanske kan gynna branschen. Detta är Björn Anderssons inlägg i samtalet om branschens återväxt:
BJÖRN ANDERSSON: Det talas ofta om problemen i dansbandsbranschen. Om sviktande publik, arrangörer som inte får ihop sina kalkyler, gager som pressas och band som inte längre kan leva på sin verksamhet. Parallellt förs en diskussion om kulturen på dansgolvet – hur vi beter oss mot varandra, hur dansen har förändrats och vilken plats olika dansare tar.
När Tony Irving nyligen uttryckte att vi inte längre dansar tillsammans utan snarare konkurrerar, satte han ord på en upplevelse många känner igen. Men det är viktigt att förstå att detta bara är en del av ett betydligt större problem.
Det handlar inte om att peka ut enskilda dansare. Det handlar om att se hur hela branschen fungerar – eller snarare inte fungerar – som system.
För allt hänger ihop.
Kedjan fungerar inte
Det som sker på dansgolvet påverkar vilka som känner sig välkomna. Vilka som känner sig välkomna avgör vilka som faktiskt kommer. Vilka som kommer avgör intäkterna. Intäkterna avgör om arrangören överlever. Arrangören avgör vilka gager som kan betalas. Och gagerna avgör i slutändan om banden kan fortsätta.
Detta är en sammanhängande kedja. Och just nu fungerar den inte.
”Måste man dansa till dansband?”
Samtidigt måste vi våga vara ärliga om en annan sak: dansbandsbranschen har i stora delar sett likadan ut i decennier. Samma upplägg, samma tider, samma förväntningar och samma outtalade normer. Under tiden har publiken förändrats i grunden.
Idag söker människor inte bara en aktivitet – de söker en upplevelse. De vill ha valfrihet. De vill kunna delta på sina egna villkor. De vill lyssna, umgås, ta en öl, njuta av livemusik – och ibland dansa.
Och här måste vi ställa den kanske viktigaste frågan av alla: Måste man dansa till dansband?
Historiskt har svaret i praktiken varit ja. Dansen har varit norm, utgångspunkt och ofta själva definitionen av hela upplevelsen. Men i dagens verklighet är det inte längre ett hållbart synsätt.
Publiken vill mer – eller annat
En stor och potentiellt växande publik vill något mer – eller något annat. Det är människor som gärna går på dansband, som uppskattar musiken och stämningen, men som inte nödvändigtvis vill eller vågar dansa. Om dessa personer inte upplever att de har en självklar plats, begränsar branschen sin egen marknad.
Detta är inte bara en kulturell fråga. Det är en affärsfråga. När upplevelsen blir för smal minskar återväxten. När återväxten minskar, minskar publiken. När publiken minskar, minskar intäkterna. Och när intäkterna minskar ser vi precis det som nu sker: färre arrangemang, pressade gager och band som tvingas ställa om – eller lägga ner.
Det är ingen slump. Det är en konsekvens.
Och ansvaret ligger inte på individen. Det ligger på branschen.
Utveckling behövs
Kulturer uppstår inte av sig själva. De formas av hur vi utformar våra arrangemang, hur lokaler ser ut, vilka signaler vi skickar och vad vi aktivt uppmuntrar. Om vi inte förändrar dessa ramar kommer heller inget annat att förändras.
Därför behöver diskussionen flyttas från vad som händer – till vad vi faktiskt gör. Här är några förslag från mig:
● Vi behöver börja skapa utrymme för olika sätt att delta. Alla ska inte behöva konkurrera på samma dansgolv, vid samma tid, på samma villkor. Vi behöver bygga miljöer som också fungerar för dem som vill lyssna och umgås – med sittplatser, sociala ytor och en tydlig känsla av att man är lika välkommen oavsett om man dansar eller inte.
● Vi behöver aktivt arbeta med värdskap. Inkludering sker inte av sig själv. Den måste ledas.
● Vi behöver också våga utveckla formatet. Allt behöver inte se ut som det alltid har gjort. Kortare kvällar, variation i upplägg, temainslag – det finns många sätt att bredda upplevelsen utan att förlora kärnan.
● Och kanske viktigast av allt: vi måste börja se affären i sin helhet. Intäkterna kommer inte enbart från dansen. De kommer från upplevelsen runt omkring – från helheten som gör att människor vill komma, stanna kvar och återvända.
Vad avgör framtiden?
Dansbandskulturen har en unik styrka. Livekänslan, närheten och igenkänningen är något få andra musikformer kan erbjuda. Men dessa värden når inte sin fulla potential om de begränsas till en allt för snäv form.
Framtiden handlar inte om att välja mellan dans eller inte dans. Framtiden handlar om att rymma båda.
Vill vi att dansbandsbranschen ska växa igen, räcker det inte att bevara det som varit. Då måste vi utveckla det som erbjuds.
För i slutändan avgörs inte framtiden av hur väl vi håller fast vid traditionen.
Den avgörs av hur många som faktiskt känner att de har en plats i den.
/BJÖRN ANDERSSON, FESTIVALARRANGÖR