Tony Irving säger sin mening i en ny serie krönikor. Detta är den andra delen.
KRÖNIKA AV TONY IRVING: Jag har den senaste tiden haft flera samtal med några av våra mest etablerade dansbandsartister. Den 4 maj samlas vi igen, i ett möte om återväxten i dansband och dans. Men låt mig vara brutalt ärlig redan nu: återväxten är inte vårt största problem.
Splittringen är.
Och den är självförvållad.
Vi pratar gärna om gemenskap. Om glädje. Om dansens magi. Men går du ut på ett dansgolv idag möts du av något helt annat:
- olika ”skolor” som inte fungerar ihop
- dansare som rättar varandra
- kursledare som lär ut sina egna versioner som sanning
- arrangörer som hittar på egna regler för kvällen
Och mitt i allt detta står en vanlig dansare och undrar: ”Vad är det egentligen som gäller här?”
Ingen vet längre.
En dans – hur många låtar?
Låt oss ta något så grundläggande som en dans.
Är det två låtar? Fyra? Ska det vara två långsamma och två snabba? Eller kan man blanda hur som helst? Svaret idag verkar vara: ”Gör som du vill.”
Och det är exakt där problemet börjar.
För när allt är tillåtet – då finns ingen gemensam spelplan. Och utan spelplan finns ingen trygghet. Utan trygghet? Ingen riktig social dans.
Och där måste vi stanna upp.
Vi har börjat använda ordet socialdans som en fin etikett. Men vi beter oss inte som att vi förstår vad det betyder.
En social danskväll är inte:
- en träningssal
- en tävlingsförberedelse
- en plats där du visar hur ”rätt” du gör
Det är en social miljö. Punkt.
Det innebär:
- att du kan möta vem som helst på golvet
- att ni förstår varandra utan diskussion
- att det finns en gemensam etikett
Men idag? Den som skriker högst om sin stil får rätt.
Det är inte socialt. Det är ego.
Att lära ut det sociala
Och kursledarna – vi måste prata om er.
Ni formar framtidens dansgolv. Men alltför ofta lär ni ut dans som fungerar perfekt i en kurslokal … och kraschar fullständigt i verkligheten.
Teknik i all ära.
Men om det ni lär ut inte fungerar med en ny partner på en vanlig danskväll – då har ni missat målet.
Och nej – det räcker inte att säga ”anpassa dig”. Det är ert ansvar att lära ut något som går att använda socialt. Och ja – även vett och etikett. Men då måste ni själva vara överens om vad det är.
Bandens frihet har ett ansvar
Dansbanden då? Ni är kvällens stjärnor. Men ni är också en del av ett system.
Ni spelar inte för en konsertpublik. Ni spelar för ett dansgolv.
Det innebär att er frihet inte är absolut. Den kommer med ett ansvar:
Att skapa struktur.
Att förstå flödet.
Att leverera en kväll som fungerar – inte bara låter bra.
Modernt ska vara modernt
Och arrangörerna?
Ni säljer en upplevelse. Men ibland levererar ni något helt annat.
Skriver ni ”modern danskväll” – då räcker det inte med moderna låtar. Hela upplevelsen måste vara modern:
- struktur
- ljud
- miljö
- tydlighet
Annars är det inte modernt. Det är bara gammalt – med ny musik.
Nya dansare möts av oförklarliga regler
Så låt oss sluta låtsas. Vi är inte en enad dansrörelse idag. Vi är en samling viljor som drar åt olika håll – och kallar det frihet.
Men det är inte frihet. Det är otydlighet. Och otydlighet dödar återväxt.
För den som är ny idag möts inte av gemenskap. De möts av regler som ingen kan förklara – och som ändras beroende på vem de dansar med.
Hur länge tror vi att de stannar?
Så vad gör vi? Vi börjar med att erkänna sanningen:
Vi har tappat definitionen av social dans.
Och tills vi enas kring den – kommer vi fortsätta dansa bredvid varandra, inte med varandra.
Tydlighet är lösningen
Lösningen är inte fler varianter. Inte fler åsikter. Inte fler ”personliga uttryck”.
Lösningen är tydlighet.
Två saker:
Dansband.
Social upplevelse.
Låt banden styra musiken.
Och låt oss andra ta ansvar för det som faktiskt är vårt:
- hur vi beter oss
- hur vi möter varandra
- hur vi skapar en gemensam känsla
För i slutändan är frågan brutalt enkel:
Vill vi ha en dansgolv där alla kan dansa med alla? Eller vill vi fortsätta bygga små öar där vi bara fungerar med våra egna? Just nu är svaret inte så vackert som vi vill tro.
/TONY IRVING, KRÖNIKÖR