KRÖNIKA AV TONY IRVING: Det finns något i vår samtid som jag ibland går och funderar över. Inte så att jag ligger sömnlös på nätterna, men tillräckligt för att jag då och då höjer ett ögonbryn – och ni som känner mig vet att ett höjt ögonbryn från mig ofta betyder att något är på gång.
Vi talar nämligen väldigt mycket om toxic masculinity i dag. Den destruktiva sidan av manlighet: aggressivitet, dominans, brist på respekt.
Och låt mig vara tydlig – mycket av det som beskrivs där förtjänar absolut att kritiseras. Men ibland känns det nästan som att vi hamnat i en märklig situation där de sämsta exemplen på manlighet får definiera hela begreppet manlighet. Det är lite som att säga att eftersom några människor sjunger falskt så borde vi kanske ifrågasätta hela idén med musik.
Och det är här min lilla tanke börjar ta form.
Dominans ser inte maskulint ut
Kanske borde fler män göra något väldigt enkelt. De borde lära sig dansa. Nu hör jag redan protesterna: Tony, jag kan inte dansa. Tony, jag har ingen rytm. Tony, jag har två vänsterfötter.
Till vilket jag alltid svarar: Det är helt i sin ordning. Jag har sett människor dansa i över fyrtio år. Två vänsterfötter är faktiskt inte det största problemet.
Det verkliga problemet är när någon kliver ut på dansgolvet och tror att manlighet handlar om att ta över. På dansgolvet fungerar nämligen inte den modellen särskilt bra.
Försöker du dominera din partner, trycka henne genom rörelserna eller använda armarna som någon form av hydraulisk styrning – då händer något väldigt enkelt. Det ser inte maskulint ut. Det ser mest … besvärligt ut.
Pardans lär nämligen män något ganska viktigt om sig själva. Den lär oss att styrka inte sitter i kraften i armarna, utan i stabiliteten i kroppen. Den lär oss att ledarskap inte handlar om kontroll, utan om ansvar. Och kanske viktigast av allt: den lär oss att respekt inte är en teori – den känns i varje rörelse.
Verklig styrka syns i lugnet
En bra förare på dansgolvet är tydlig, men aldrig hård. Han skapar riktning utan att pressa. Han håller ramen i dansen så att partnern kan röra sig fritt inom den. Det är faktiskt en ganska elegant modell för manlighet.
Och vet ni vad det mest fascinerande är? När det fungerar riktigt bra ser det nästan ut som om mannen inte gör någonting alls. Publiken säger: Åh, vad lätt det ser ut.
Vilket förstås är det mest provocerande man kan säga till någon som har tränat i tjugo år. Men det ligger också något viktigt i det där. Den verkliga styrkan behöver sällan skrika. Den syns i lugnet. I närvaron. I tryggheten man skapar runt sig.
Manlighet handlar om att låta andra blomma
Så ibland tänker jag att pardans egentligen borde vara obligatoriskt. Inte för att alla män ska bli dansare. Inte ens för att alla ska bli eleganta. Men för att dansen lär oss något som samhället just nu verkar ha lite svårt att formulera. Att verklig manlighet inte handlar om att ta plats på andras bekostnad. Den handlar om att skapa ett rum där andra kan blomma.
Och om man vill förstå det – på riktigt – finns det faktiskt en ganska bra plats att börja.
Ett dansgolv.
/TONY IRVING, KRÖNIKÖR