Tony Irving säger sin mening i en ny serie krönikor. Detta är den tredje delen.
KRÖNIKA AV TONY IRVING: I min förra krönika skrev jag att vi inte längre dansar tillsammans – vi konkurrerar om vem som har rätt. Responsen? Stark. Engagerad. Och, kanske viktigast av allt – avslöjande. För mitt i alla kommentarer, medhåll och invändningar blev en sak smärtsamt tydlig: vi använder ordet socialdans hela tiden … men vi menar inte samma sak.
Låt oss börja i grunden. Vad är socialdans?
Inte vad vi tror. Inte vad vi känner. Utan vad det faktiskt måste vara – om det ska fungera.
Socialdans är inte en stil. Det är inte en teknik. Det är inte en nivå. Det är ett avtal.
Ett tyst, men bindande avtal mellan alla som kliver ut på golvet.
Ett avtal som säger:
– Vi dansar för varandra – inte för oss själva
– Vi anpassar oss – inte kräver anpassning
– Vi skapar en upplevelse tillsammans – inte visar upp oss
”Då är det inte längre socialdans”
Och här börjar problemen. För idag har vi vänt på det.
Vi har dansare som går ut på golvet med inställningen: ”Så här dansar jag – häng med om du kan.”
Vi har kursledare som lär ut dans som fungerar perfekt i en trygg kursmiljö – men som faller sönder så fort partnern inte gör exakt ”rätt”.
Vi har en kultur där det viktigaste inte är att fungera tillsammans – utan att göra rätt enligt sin egen övertygelse.
Och då är det inte längre socialdans.
Då är det parallell dans.
Gemensam grund krävs
Låt oss vara tydliga:
En socialdanskväll är inte en förlängning av kursen. Det är inte ett träningspass. Det är inte en tävling i förklädnad.
Det är ett socialt rum.
Och i ett socialt rum gäller sociala regler.
Det betyder att din nivå inte är det viktigaste. Din teknik är inte det viktigaste. Din stil är inte det viktigaste.
Din förmåga att få din partner att känna sig trygg – det är det viktigaste.
Så vad krävs då?
Här är sanningen – den som vi undvikit att formulera:
Socialdans kräver en gemensam grund.
– En grundläggande förståelse för timing
– En tydlig, enkel kommunikation i dansen
– Rörelser som går att läsa – inte gissa
– Ett gemensamt tänk kring hur en dans ser ut
Inte identiskt.
Men kompatibelt.
Och där har vi tappat det.
För vi har varit så rädda för att ”begränsa” att vi istället har skapat kaos.
Vi har kallat det frihet.
Men det är inte frihet att inte förstå varandra.
Frihet i socialdans är först möjlig när vi har något gemensamt att utgå ifrån.
Gissning är inte inkluderande
Titta på andra danscommunities.
De har sina koder.
Sina regler.
Sin tydlighet.
Du kliver in – och du vet vad som gäller.
Hos oss?
Du måste fråga. Gissa. Anpassa dig i realtid.
Det är inte inkluderande.
Det är exkluderande.
Och här måste vi våga ta ett obekvämt steg.
Vi måste börja definiera:
– Vad är en socialdans i praktiken?
– Vad kan man förvänta sig av en partner?
– Vad är acceptabelt beteende på ett dansgolv?
Inte för att begränsa.
Utan för att möjliggöra.
För utan det kommer vi fortsätta tappa något avgörande:
Tryggheten.
Och utan trygghet spelar det ingen roll hur bra bandet är.
Hur fin lokalen är.
Hur duktiga dansarna är.
Upplevelsen faller ändå.
Få det att fungera
Så låt oss sluta gömma oss bakom ordet social. Låt oss fylla det med innehåll igen.
För socialdans är inte: ”gör som du vill”
Socialdans är: ”gör så att det fungerar för oss.”
Och när vi når dit – först då kan vi börja prata om gemenskap på riktigt.
/TONY IRVING, KRÖNIKÖR