KRÖNIKA AV TONY IRVING: Det finns fortfarande människor som reagerar starkt när de ser två män eller två kvinnor dansa tillsammans. Som om själva dansen plötsligt skulle handla om sexualitet. Men låt oss vara tydliga: samkönat dansande handlar inte om läggning. Det handlar om funktion.
Pardans kräver två personer. Två individer med ett gemensamt mål – att ha roligt tillsammans till musik.
Historiskt, i den europeiska danstraditionen, har vi byggt våra danser på modellen där mannen för och kvinnan följer. Inte för att män biologiskt är bättre på att föra eller kvinnor naturligt bättre på att följa, utan för att samhället såg ut så. Dansen blev en spegel av sin tid.
Och om vi ska vara ärliga: i de flesta danser är det faktiskt följaren som fått göra det mest spektakulära. Snurrarna. Linjerna. Utsmyckningarna. Föraren skapar strukturen, men följaren får blomma ut i det som skapas.
Föraren är arkitekten.
Följaren är konstnären.
Båda behövs.
Men samhället förändras. Och dansen måste förändras med det.
Ska kvinnor bara vänta?
Vi lever idag i ett öppnare samhälle där HBTQ-personer inte längre behöver gömma sig. Men ännu viktigare: vi har också börjat förstå att vi först och främst är dansare. Inte kön.
Idag väljer vi funktion.
Förare eller följare.
Inte baserat på vad som står i passet, utan på vad vi vill, vad vi kan och vad vi älskar.
Och låt oss också prata om verkligheten: männen blir färre på socialdansgolven. Det är ett faktum. Varför det är så tänker jag skriva om i nästa krönika. Men just nu behöver vi bara acceptera konsekvensen av det.
Majoriteten på många dansgolv är kvinnor.
Så vad gör vi? Säger vi att de ska sitta och vänta?
Eller låter vi dem dansa?
För mig är svaret självklart.
Men det var inte alltid så.
”Jag såg min egen dumhet”
Jag ska vara ärlig: jag var emot samkönat dansande i början. Och ja, jag vet ironin i att jag – Tony Irving – säger det.
Men det hade aldrig med läggning att göra.
Det handlade om min konstform.
Jag var uppvuxen i tanken om det manliga och kvinnliga i dansen. Balansen. Kraften. Kontrasterna. Jag hade levt hela mitt liv med bilden av att mannen för och kvinnan följer. Det kändes rätt. Det såg rätt ut. Och jag försvarade det.
Hårt.
Tills jag började tänka.
Jag tänkte på tennis.
I dubbel spelar män med män, kvinnor med kvinnor och mixed med mixed. Varje konstellation har sin egen energi, sin egen dynamik, sin egen kvalitet.
Ingen säger att en damdubbel är ”mindre riktig tennis”.
Sedan såg jag filmen om Billie Jean King och hennes match i Battle of the Sexes mot Bobby Riggs. Hela världen trodde att han skulle vinna. Han var mannen. Han var normen.
Men hon vann.
Och där, någonstans, såg jag min egen dumhet.
Min egen rädsla för förändring.
Friheten i att släppa taget
Dans är det vi gör.
Vem som för och vem som följer är bara arbetsfördelning. Det viktiga är kvaliteten i funktionen, glädjen i mötet och respekten för musiken.
Inte könet.
Samkönat dansande är inte ett hot mot traditionen. Det är nästa steg i dansens evolution.
Och vet ni vad det mest intressanta är? Idag älskar jag att följa.
Efter ett helt liv där jag lärt mig att jag måste föra för att jag är man, har jag upptäckt friheten i att släppa taget och låta någon annan skapa.
Det är både ödmjukande och befriande.
Och kanske är det just där dansens framtid finns.
Inte i kön.
Utan i valet.
/TONY IRVING, KRÖNIKÖR