KRÖNIKA AV TONY IRVING: Vi lever i en tid där alla har en åsikt, och där sociala medier blivit ett slagfält för dansfilosofi. Och tro mig, jag får min beskärda del av attacker. Ofta från människor som inte vill diskutera, utan försvara sin dans – oavsett hur lite den faktiskt håller ihop i verkligheten.
Ett av de vanligaste påhoppen jag får kommer från kvinnor som skriver:
”Jag blundar för att känna mer.”
”Jag dansar bättre när mannen för ordentligt.”
”Det är hans ansvar att hålla oss borta från krockar.”
Låt mig säga det här direkt: Det är fullständigt korkat. Vi måste prata om blind insyn – bokstavligen och bildligt.
Blunda och tappa balansen
Det finns en märklig föreställning om att blunda automatiskt skulle göra dansen mer ”känslosam”. Som om du genom att stänga av synen plötsligt blir mer intuitiv, närvarande eller följsam.
Låt oss testa logiken:
Blunda och försök stå på ett ben.
Hur går det?
Precis – du tappar balansen.
Blunda och gå runt ditt hus.
Hur slutar det?
Med blåmärken, uppfläkta knän och en krossad rabatt.
Så varför i hela friden skulle att blunda på ett dansgolv – där du rör dig i högre tempo, i samspel med någon annan, omgiven av tiotals (ibland hundratals) människor – vara en bra idé?
”Men det skapar en bättre känsla!”
Ja. Och? Bra känsla är inget problem. Problemet är allt som händer runt omkring.
När du blundar:
– tappar du balans
– tappar du koordination
– förlorar du rumslig orientering
– blir dina steg osäkrare
– blir du tyngre för din partner
– ökar risken för krockar dramatiskt
Och värst av allt: Du lägger hela ansvaret för dansen på din partner.
”Det är mannens ansvar att se till att vi inte krockar.”
Förlåt, men nej. Det är lika ansvarslöst som att kliva ut på motorvägen och säga att bilarna får väl väja. I pardans har båda ett ansvar.
Båda ska vara i balans.
Båda ska navigera situationer.
Båda ska bidra till att dansen fungerar.
Lathet att stänga ute världen
Att blunda ”för känslans skull” är inte romantiskt – det är en flykt från tekniken. Och det leder till en blind insyn i sin egen verklighet: Man tror att man dansar bra eftersom det känns bra, inte för att man faktiskt dansar bra.
Känsla är inte teknik.
Känsla utan balans är kaos.
Känsla utan kontroll är tungt.
Känsla utan medvetenhet är farligt.
Och känsla som bygger på att du stänger ute världen – den är inte mogen. Den är lat.
Det finns inget fel i att vilja dansa med inlevelse. Men inlevelse är något du skapar genom närvaro, inte genom att klippa bort verkligheten.
Vill du känna mer? Öppna ögonen. Känn musiken. Känn partnern. Känn rummet. Känn dig själv i rörelse. För först då – när du dansar med alla dina sinnen – blir känslan äkta, trygg och delad. Och då behöver du inte blunda för att uppleva magi.
Den finns där ändå.
/TONY IRVING, KRÖNIKÖR