Jag hör ofta människor säga: ”Jag lärde mig dansa hemma av mamma och pappa.” Och vet ni? Under många år var det precis så de flesta lärde sig.
För generationerna som växte upp under 1940-, 50- och delar av 60-talet var dans en självklar del av livet. Man dansade hemma, på logar, i folkparker och på familjefester. Föräldrar lärde sina barn, äldre syskon lärde de yngre och vänner lärde varandra. Dans var inte en aktivitet – den var en del av vår kultur.
Men samhället förändrades.
För varje generation har färre vuxit upp i hem där dans är en naturlig del av vardagen. När föräldrarna inte längre dansar blir det också svårare att föra traditionen vidare.
Dans i skolan – en stor samhällsfråga
Samtidigt förändrades skolan.
Jag vet att många har olika uppfattningar, men jag saknar den tid då pardans var en självklar del av undervisningen. Inte för att alla skulle bli dansare, utan för att dans lärde oss så mycket mer än steg.
Vi lärde oss respekt.
Vi lärde oss att samarbeta.
Vi lärde oss att möta en annan människa.
Vi lärde oss att kommunicera utan ord.
Vi lärde oss vett, etikett och socialt samspel.
När den delen av undervisningen successivt försvann tappade många barn sin första naturliga kontakt med dans. Det är en större samhällsfråga än vad många inser, men den diskussionen får vi ta en annan gång.
Resultatet är att danskurser i dag har blivit den naturliga vägen in i dansen.
Och det är egentligen fantastiskt.
Många fantastiska instruktörer – och motsatsen
Tusentals människor hittar varje år glädjen, gemenskapen och rörelsen genom dansskolor, föreningar och privata aktörer. Det ska vi vara glada för.
Men med möjligheterna följer också ett ansvar.
I Sverige kan vem som helst starta ett företag, kalla sig dansinstruktör och börja undervisa. Det finns inga formella krav på utbildning eller pedagogisk kompetens.
Det betyder inte att alla är dåliga – tvärtom. Jag känner många fantastiska instruktörer. Människor som utbildar sig kontinuerligt, utvecklar sin pedagogik och brinner för sina elever. De är ovärderliga för svensk dans.
Men jag ser också motsatsen.
Koncept får nya namn. Nya dansformer marknadsförs. Turer lånas från olika stilar och sätts samman till något ”eget”. Inte alltid för att utveckla dansen, utan ibland för att skapa nästa kurs, nästa nivå och nästa intäkt.
Hur länge är man nybörjare?
Missförstå mig inte.
Jag har levt på dans sedan 1980-talet. Jag har absolut inget emot att människor tjänar pengar på sitt yrke.
Men att undervisa är ett ansvar. Det handlar om att ge människor kunskap som de ska bära med sig resten av livet.
Och då måste vi våga ställa några enkla frågor.
Hur länge är man egentligen nybörjare?
Ett år?
Tre år?
Fem år?
Eller är ”nybörjare” ibland bara ett sätt att sälja ännu en kurs?
Finns det en tydlig utbildningsplan där varje nivå bygger vidare på den förra?
Finns det mål för elevernas utveckling?
Finns det en pedagogisk tanke?
Eller handlar verksamheten mest om att fylla nästa kursstart?
Ifrågasätt din danskurs
Om du funderar på att börja dansa vill jag ge några råd.
Fråga om verksamheten är ansluten till en organisation som utbildar ledare och tränare.
Fråga vilken utbildning instruktören själv har. En bra lärare bör alltid ha kunskap på en högre nivå än den som undervisas.
Titta på hur instruktören själv dansar.
Men framför allt – titta på eleverna. Hur ser de ut efter ett eller två år? Är det så du själv vill kunna dansa? Det är elevernas utveckling som berättar mest om kvaliteten.
Fundera också på miljön runt verksamheten. Är man nyfiken på omvärlden? Fortbildar man sig? Samarbetar man med andra? Eller bygger man en liten sluten värld där ingen ifrågasätter och ingen utvecklas?
De bästa instruktörerna jag känner är också de mest ödmjuka. De fortsätter själva att ta lektioner. De fortsätter att gå utbildningar. De fortsätter att utvecklas. För den dag en lärare tror sig vara färdigutbildad har utvecklingen redan stannat.
Kursverksamhet vs. framtidens dans
I slutändan handlar det inte om vilken dansstil vi väljer. Det handlar inte om vilket namn vi sätter på kursen.
Det handlar om kvalitet.
Om ansvar.
Om att skapa människor som vågar bjuda upp, dansa med olika partners, förstå musik, utvecklas och framför allt känna glädje i dansen.
Den bästa dansläraren är inte den som säljer flest kurser.
Inte den som har störst marknadsföring.
Inte den som hittar på flest nya namn.
Den bästa dansläraren är den vars elever fortsätter att utvecklas – år efter år.
För det är skillnaden mellan att bedriva kursverksamhet och att bygga framtidens dans.
Och det är framtidens dans vi borde prata betydligt mer om.
/TONY IRVING, KRÖNIKÖR