KRÖNIKA AV TONY IRVING: När vi nu kliver in i kvartsfinalen av årets Let’s Dance blir en sak glasklar för mig: all dans, oavsett stil, handlar i grunden om relation.
Och nej, jag pratar inte om förälskelse, dramatik eller kärlekshistorier. Jag pratar om något mycket djupare – relationen till mig själv, min partner, musiken, dansens karaktär och publiken. Allt vi gör på ett dansgolv bygger på relationer. Utan dem är dansen bara rörelser utan själ.
Men den viktigaste relationen av alla är och förblir: min relation till mig själv. Min utveckling, min förståelse för min kropp och min förmåga att växa. I dansens värld finns det inget “vi” om inte “jag” fungerar först.
Vill jag bli en bättre dansare, måste jag först ta ansvar för min egen resa. Kan jag inte utveckla mig själv utanför dansgolvet, kommer jag aldrig kunna briljera när strålkastarna tänds.
För att förstå detta tydligare, brukar jag dela in utvecklingen i fyra enkla men kraftfulla steg:
1. Träna fysisk rörelse utan musik.
Kan jag inte utföra tekniken rent och tydligt utan musik är jag chanslös när tempot och rytmen kommer in.
2. Träna själv med musik.
När kroppen kan rörelserna, gäller det att förena dem med musiken. Det är då jag börjar dansa – på riktigt.
3. Träna med partner utan musik.
Om vi inte kan röra oss tillsammans utan störningar från musiken, kommer vi aldrig hitta samspel i taktens komplexitet.
4. Träna med partner och musik.
Här möts allt. Teknik, känsla, tajming och musikalitet förenas i den magi vi kallar dans.
Det är dessa fyra trappsteg som bygger grunden för en dansares relation till sin egen utveckling. För sanningen är: Alla kan lära sig dansa. Men alla kan inte bli dansare.
Skillnaden?
Den som bara “dansar” saknar ofta en djupare relation till sin egen utveckling och sin kropp.
Dansaren däremot – han eller hon är ständigt medveten, ständigt lyhörd för sig själv, sin partner och musiken. Det är ett arbete som aldrig tar slut.
Kvartsfinalens par har nu kommit till den punkt där allt hänger på deras förmåga att bygga och visa dessa relationer. Och den här kvällen fick vi se vad som händer när en av dessa relationer brister.
Junior, en man som verkligen utvecklats i sin relation till sig själv och sin dans, fick tyvärr lämna tävlingen. Han låg inte i botten. Han dansade bättre än många trodde att han skulle kunna. Men i slutändan var det relationen till publiken som kostade honom. När rösterna skulle rädda honom, svek dem honom. Trots personlig utveckling och tekniska framsteg – dans handlar inte bara om steg och teknik. Det handlar om att skapa en känsla, en koppling till dem som tittar.
När relationen till publiken inte når ända fram, hjälper inte ens den bästa utvecklingen.
Och det, mina vänner, är dansens brutala men vackra verklighet.
/TONY IRVING, KRÖNIKÖR