Tony Irving säger sin mening i en ny serie krönikor. Detta är den sjunde och sista delen. (Men Tony är förstås kvar som vår krönikör – nya spetsigheter och funderingar är att vänta!)
KRÖNIKA AV TONY IRVING:
Vi har nu gått igenom allt.
– Förvirringen.
– Socialdansens verkliga innebörd.
– Kursledarnas ansvar.
– Dansbandens roll.
– Arrangörens makt.
Så låt oss sluta analysera – och börja välja.
För det är där vi står nu.
Inte i brist på kunskap. Inte i brist på vilja. Utan i brist på beslut.
Vi kan fortsätta som vi gör idag.
Lite olika här. Lite otydligt där. Alla gör sitt bästa – på sitt sätt.
Och sakta men säkert fortsätter vi att tappa:
– nya dansare
– gemenskap
– riktning
Eller så gör vi något som kräver mod: Vi bestämmer oss.
Inte för att alla ska bli lika. Men för att alla ska bli kompatibla.
Vi behöver en gemensam grund för dansbands-Sverige.
Inte som tvång. Utan som överenskommelse.
En överenskommelse som säger:
– Vad är en socialdanskväll?
– Hur fungerar en dans?
– Vad kan jag förvänta mig som dansare?
– Vad förväntas av mig som dansare?
Och den måste gälla – oavsett om du dansar i Luleå, Västerås eller Malmö.
Du känner vad som gäller
Det här är inget nytt. Alla starka communities har det.
Tydliga normer. Gemensam kultur. En känsla av igenkänning.
Kliv in i en fungerande miljö – och du behöver inte fråga vad som gäller. Du känner det.
Det är dit vi måste.
Men då krävs något vi inte alltid är bekväma med: Ledarskap. Någon måste ta första steget. Inte för att bestämma över andra – utan för att samla.
Och ja – det kommer att möta motstånd.
– ”Så har vi alltid gjort”
– ”Det här passar inte oss”
– ”Vi vill ha frihet”
Men låt oss vara ärliga: Det vi kallar frihet idag … är ofta bara brist på riktning.
Frihet utan gemensam grund leder inte till utveckling. Den leder till splittring.
Så vad gör vi konkret? Vi börjar enkelt. Vi enas kring två saker:
1. Dansband är kärnan
Musiken leder.
Strukturen finns där.
Kvällen har ett flöde.
2. Social upplevelse är målet
Vi möts.
Vi anpassar oss.
Vi skapar något tillsammans.
Allt annat bygger vi ovanpå det.
Och plötsligt blir det enklare:
– Kursledare vet vad de ska lära ut
– Band vet hur de ska spela
– Arrangörer vet vad de ska leverera
– Dansare vet hur de ska bete sig
Det är inte begränsande. Det är befriande.
För det skapar det vi egentligen vill ha: En dansvärld där alla kan dansa med alla.
Och här kommer den sista, avgörande frågan: Vill vi vara en levande rörelse – eller bara en vana vi håller fast vid?
För vanor överlever en stund.
Men rörelser förändrar framtiden. Och just nu har vi chansen att välja.
Inte imorgon. Inte ”någon gång sen”.
Nu.
För dansgolvet väntar inte. Och framtiden gör det definitivt inte.
/TONY IRVING, KRÖNIKÖR