Under lördagen sändes det andra programmet i det nya formatet av Let´s Dance i TV4. Och det programmet fick Tony Irving att efteråt fundera över när en dans förlorar sin identitet, och vad som blir kvar när identiteten har gått förlorad. Det här är Tony Irvings egna ord efter programmet.
TONY IRVING: I andra kvalprogrammet av Let’s Dance såg vi ett potpurri av stilar – samba, salsa, quickstep, paso doble och wienervals, blandat i en kreativ, ibland kaotisk danssoppa. Arantxa gick direkt vidare med en modern tolkning av salsa.
Rickard Olsson tog sig vidare genom att dansa en renodlad wienervals, och Tommy Myllymäki krossade David Lindgren med en klassisk rumba. Cecilia gick inte vidare, trots en tekniskt välgjord slowfox.
Vad säger det här oss?
Det som fascinerar mig, som dansare, pedagog och jury, är gränsen mellan tolkning och transformation. När går vi från att dansa en stil till att bara inspireras av den? Var ligger linjen mellan att uttrycka dansens känsla och att skapa något helt annat?
Varje dans har sin egen karaktär – sin rytm, sin hållning, sin essens. Rumban är sensuell, långsam och fylld av kontroll. Quickstep är lekfull och sprudlande. Paso doble bär på dramatik, medan valsen svävar i romantik. Dessa är inte bara steg – de är historier i rörelse.
Men i Let’s Dance (och även på våra socialdansgolv) ser vi allt oftare att dansare glider in i en rörelsesammansättning som inte längre berättar dansens unika berättelse. Det blir ett slags dansligt Frankenstein – vackert, javisst, men är det fortfarande quickstep när man gör linjer, lyft och benkast à la contemporary? Eller samba, när rörelserna påminner mer om jazz?
Vi har grundprinciper i dans – balans, kontroll, koordination – som alla stilar delar. Men varje dans har även sina egna principer: sin motorik, sin musikalitet, sitt uttryck. När dessa börjar suddas ut, när lyften och poserna tar över, då försvinner karaktären. Det blir svårt att se vad det faktiskt är man dansar.
Vi ser det också i socialdansen: två personer håller i varandra som i foxtrot, men rör sig till house-beats, med steg som varken är foxtrot eller något annat. Det blir något flytande, men utan riktning. Inget fel i det – men det är inte längre det det var tänkt att vara.
Kanske är detta en naturlig utveckling. Kanske är det kreativitet. Eller kanske är det ett rop på tydlighet i en tid där allt blandas.
Men jag, som älskar dansens rötter och dess själ, ställer frågan:
När förlorar en dans sin identitet?
Och vad blir kvar när karaktären tystnar?
/TONY IRVING
Här hittar du alla Tony Irvings krönikor hos Dansbandsnytt. (Länk)
Du följer väl Tony på Instagram? Han har 60 000 följare där. Sök efter tony_irving_ och häng med i dansen även där.