Tony Irving säger sin mening om dansbandsvärlden i en ny serie krönikor. Detta är del 1.
KRÖNIKA AV TONY IRVING: Jag ska vara helt ärlig.
Jag är trött.
Inte på dansen. Inte på musiken. Inte på människorna.
Utan på att vi låtsas att allt fungerar.
För det gör det inte.
Jag rör mig mellan kurslokaler, dansgolv, möten med artister och arrangörer. Jag pratar med människor som brinner för det här – och ändå går jag därifrån med samma känsla varje gång:
Vi vet inte längre vad vi håller på med.
Och det värsta?
Ingen verkar vilja säga det rakt ut.
Vi pratar om gemenskap.
Vi pratar om glädje.
Vi pratar om ”socialdans”.
Men går du ut en vanlig kväll möts du av något helt annat:
– olika tolkningar av samma dans
– olika regler beroende på var du är
– olika förväntningar beroende på vem du möter
Det finns ingen tydlighet längre.
Och då måste vi ställa den obekväma frågan: Hur ska någon ny förstå det här?
För vi sitter här och pratar om återväxt. Men vad är det vi egentligen erbjuder?
En värld där:
– du måste gissa vad som gäller
– du riskerar att göra ”fel” utan att veta varför
– du bara fungerar med vissa – inte med alla
Det är inte inkluderande. Det är förvirrande.
Vi saknar riktning – otydlighet är nedbrytande
Och ja – jag är irriterad. För det här är inte svårt att förstå.
Det handlar inte om att vi saknar kompetens.
Det handlar inte om att vi saknar passion.
Det handlar om att vi saknar riktning.
—
Alla gör sitt.
Kursledare lär ut på sitt sätt. Band spelar på sitt sätt. Arrangörer kör sitt upplägg. Dansare skapar sina egna normer.
Och vi kallar det frihet.
Men låt mig vara tydlig: Det är inte frihet. Det är otydlighet.
Och otydlighet bygger inte en rörelse. Det bryter ner den.
Vi måste börja om
Så här kommer min ståndpunkt, rakt och utan filter:
Vi måste börja om.
Inte från noll – men från grunden.
Vi måste våga ställa de enkla frågorna som ingen längre ställer:
– Vad är socialdans?
– Vad kan man förvänta sig på ett dansgolv?
– Vad är dansbandens roll egentligen?
– Vad är kursledarens ansvar?
– Vad ska en arrangör leverera?
För just nu finns det lika många svar som det finns personer i rummet. Och det är exakt därför vi sitter där vi sitter.
Något skaver
Det här är inte en attack. Det här är en väckarklocka.
För jag vet hur bra det kan vara. Jag har sett det. Upplevt det. Levt det.
När allt klaffar – då finns det inget som slår en kväll med dansband och ett levande dansgolv.
Men just nu?
Då är det för ofta något som skaver.
Och jag tänker inte vara tyst om det längre.
Det här blir starten på en serie texter där jag kommer att vända på varje sten:
– socialdansens verkliga innebörd
– kursledarnas ansvar
– dansbandens roll
– arrangörens betydelse
– och framför allt: vad vi måste göra framåt
Du behöver inte hålla med mig. Men du behöver börja tänka. För om vi inte gör det nu … då kommer dansgolven fortsätta fyllas – men gemenskapen sakta försvinna.
Och det vore det största misslyckandet av alla.
/TONY IRVING, KRÖNIKÖR