När Melissa Brogren, sångerska och kapellmästare i Brogrens, blickar tillbaka på sina 112 dagar i 16 Weeks Of Hell Goes Dansband är det med både stolthet och eftertanke. Resan har varit lång, intensiv – och långt ifrån spikrak.
Melissa, som tidigare öppet berättat om sin reumatism och hoppet om att träning och kost skulle kunna lindra symptomen, gick in i programmet med tydliga mål. Men vägen dit blev tuffare än väntat.
– Det har varit en lång och intensiv resa, men också otroligt lärorik. Det jag är mest stolt över är att jag har vunnit över min gymrädsla som fanns i början, berättar hon.
Att kliva in på gymmet var till en början ett stort steg.
– Att våga gå dit, köra sin grej och inte bry sig om alla andra. Att känna hur kroppen faktiskt klarar mer än vad man tror – och hur bra man mår efteråt.
Samtidigt har vardagen som turnerande musiker satt sina spår.
– Ibland har det blivit väldigt tidiga eller sena kvällar på gymmet på grund av arbete. Det har varit tufft, stressigt och stundtals väldigt utmattande.
Resultat trots motstånd
Under programmets gång har Melissa dragits med både sjukdom och skador. En stor inflammation i trapeziusmuskeln har gjort att hon inte kunnat träna fullt ut under en period – något som tydligt påverkat både resultaten och psyket.
– Mina resultat har varit lite sega under en period, men trots det har jag gått ner 8,5 kilo och minskat 11 centimeter runt midjan.
Samtidigt är känslorna blandade.
– Det känns underbart att ha nått de här siffrorna, men jag kan också känna en besvikelse när skadorna gör att jag inte får samma resultat som andra. Det bygger en inre stress. Men samtidigt – jag har ju faktiskt nått mitt mål och anledningen till att jag gick med i 16 Weeks.
Och resan slutar inte här.
– Min resa tar inte slut här. Jag kommer fortsätta för att må så bra som möjligt.
Hälsan – från bakslag till lättnad
Hösten har varit tung, både fysiskt och psykiskt. Förkylning, inflammation och smärta har avlöst varandra, och energin har ibland varit på botten.
– Jag har känt mig väldigt trött och utmattad, och det har varit ett stresspåslag när jag inte kunnat träna som jag velat.
Men mitt i allt kom ett besked som förändrade mycket.
– Jag har lyckats sluta med mediciner som gav mig kraftiga biverkningar. När läkaren berättade att proverna såg bra ut kände jag bara: JAA, jag klarade det. Den lättnaden går inte att beskriva med ord.
Tid – den största utmaningen
När Melissa summerar de 16 veckorna är det inte själva träningen som har varit svårast.
– Jag trodde utmaningen skulle vara gymmet, men det var den enkla biten. Det svåraste har varit att få tiden att räcka till.
Planering och struktur har varit avgörande, liksom att acceptera sina begränsningar.
– När smärtan var som värst har tvivlet kommit. Då gäller det att påminna sig om att man gör så gott man kan – och att det faktiskt räcker.
Trots allt fanns det också ögonblick som överraskade – rejält.
– När jag slog mitt rekord på power walk och helt plötsligt gick en kilometer längre på samma tid. Den känslan var helt fantastisk.
Blicken framåt
Framåt handlar det om balans. Träning och kost ska fortsätta vara en del av vardagen – men utan skuld.
– Jag kommer tänka på vad och när jag äter, men jag ska också unna mig ibland. Då får man träna lite hårdare, säger hon med ett leende.
Just nu är dock återhämtningen viktigast.
– Efter den höst jag haft längtar jag mest efter vila och lugna miljöer när jag är ledig.
Och lärdomarna från programmet tar hon med sig för livet.
– Jag är så tacksam för att jag lärt mig hur träning och kost fungerar. Det här är verktyg jag kommer att ha glädje av hela livet. Ett friskare liv och en bättre själ – jag är verkligen tacksam.
/NIKLAS LINDH (TEXT)