Lina Haskel var chefredaktör för tidningen Får Jag Lov under i stort sett hela 2010-talet. Dessutom är hon sedan över 20 år professionell och flerfaldigt prisad frilansfotograf med stora uppdragsgivare i bagaget, som Wall Street Journal och Financial Times. Efter ett år på Rolling Stone magazine i New York gjorde hon en fotografisk dokumentär av svenska Folkets hus i samtliga landskap, vilket blev en bok och en stor fotoutställning på bl.a. Lars Lerins konsthall Sandgrund. Lina Haskel stod också för originalidé och fotografi till den stora Bonnier-biografin om Lasse Stefanz från 2012 och har varit stadig kulturkrönikör på Dagens Arbete. Idag återfinns hon även bakom kulisserna som sakkunnig i flertalet instanser i musik- och dansbandsbranschen.
Lina Haskel: Okej. Först vill jag slå fast en sak. Visst är dansbandskulturen bred, folklig, enormt stor och älskad av många. Men den är i mångt och mycket också en subkultur. Nej, jag menar inte att dansbandskulturen är en rebellisk ungdomskultur som tar avstånd från samhällets kulturella normer och värderingar, i stil med 70-talets punkare. Däremot innefattar definitionen av subkulturer också grupperingar som känner samhörighet i sin gemensamma kultursmak, till exempel rollspelskulturen eller standupcomedy-kulturen.
Genom klädsel, åsikter eller beteende signalerar gruppmedlemmarna att de är annorlunda än utomstående. Och det är där som dansbandskulturen passar in. Den blir dessutom en extra apart gruppering med speciellt stark sammanhållning tack vare, eller på grund av, faktumet att dansbandsmusik har fått, visserligen oförtjänt, låg status i media och andra sammanhang, och snarare förlöjligas än hyllas. Vi är ju många som fått höra kommentaren ”jag lyssnar på allt utom dansband”. Men utstötta svetsas samman, och subkulturen stärks.
Så om dansbandskulturen nu är en subkultur, så kan den precis som andra subkulturer (läs: hårdrockskulturen) tendera att vara bakåtsträvande och hylla det förgångna. Gammal är äldst. Oldschool är coolast. Den som var med från starten vinner. Tycker en del. Men alla subkulturer som vill överleva måste också arbeta för en utveckling där arrangemang och artister nutidsanpassas, oavsett om det gäller livespelningar eller konstutställningar.
Visst har det offentliga kulturutbudet historiskt sett fått sig några smällar av att tiden går framåt. Jag tänker på tv:ns och därefter internets intåg, som fick en del nöjesarrangörer att se över både ekonomi och affärsstrategi. Men – so what? Att behöva anpassa verksamheten till nutid och framtid borde vara en självklarhet. Redan på 90-talet (kanske tidigare?) önskade dansband att få minska sin effektiva speltid från 4 timmar inklusive paus, och önskan finns kvar än idag. Så – kanske det finns en poäng i att ändra en regel som gällt i flera decennier? Kanske arrangörer borde kika närmare på en lösning eller kompromiss.
Även publiken måste förstås dra sitt strå till stacken för att kunna fortsätta njuta av sin älskade subkultur. Själv har jag varit del av både rockabillykulturen, synthkulturen och förstås dansbandskulturen. Min upplevelse av hur det är att vara delaktig konsument av en subkultur kan sammanfattas i tre punkter:
1. Publikens vilja att stötta lokala arrangörer av evenemang.
2. Publikens vilja att upptäcka nya artister med hög kvalitet inom genren.
3. Publikens vilja att träffa likasinnade, både gamla och nya kontakter.
Och just där ligger nyckeln till hur danspubliken måste steppa upp och ta sitt ansvar för att dansbandskulturen inte bara ska överleva utan frodas!
1. Stötta din lokala arrangör i lust och nöd. Ja, även vid prishöjningar. Sådana är inte alltid av ondo. Som egenföretagare och tidigare chefredaktör så garanterar jag att en dansarrangör inte höjer entrépriset lättvindigt. Det har sannolikt krävts många timmars vånda innan skylten ritats om. Visst, det ligger på arrangören att kanske anpassa entréavgiften efter vem som står på scenen (eller vad tycker du?), men publiken kan göra sitt. (Har du inte råd? Gå varannan gång, låt bli att gnälla, tipsa andra om den danskväll du missar. Var en större person.)
2. För att upptäcka nya dansband så gäller det förstås att ta sig till spelningar med nya band som du inte hört förut. Eller köpa deras skiva. Simple as that. Tar din lokala arrangör in ett helt oprövat band – gå dit, ta med dina vänner, sprid ordet, köp skivan. Och ja, just den kvällen kanske ditt favoritband som spelar 20 mil bort klarar sig utan dig.
3. För att träffa likasinnade gäller såklart samma sak – ta dig ut på dans. Och jag upprepar mitt mantra från 90-talet: Bjud upp minst en ny person varje danskväll och tacka ja till de nya som bjuder upp dig!
Slår jag in öppna dörrar? Är detta självklarheter? Javisst, men dörrarna är ju långtifrån vidöppna! Alla vågar inte ge nya band en chans. Alla vågar inte bjuda upp någon de inte sett på dans förr. Så lite skärpning om jag får be. Speciellt nu när ett uppsving för dansbandskulturen anas efter pandemiåren. Håll i nu, se till att dansbandskulturen åter blir en blomstrande subkultur. Leta upp närmsta dansställe, åk dit och gör vad du ska!
/LINA HASKEL
