Hoppa till innehåll

Idolen från populära dansbandet: ”Alla måste kunna samsas på dansbanan!”

Jota Thorén, sångare i Jigs under åren 1969-1988, samt skivomslagen från Goa Bitar 1 och Goa Bitar 3. Foto: Privat

För att den svenska dansbandskulturen ska kunna leva vidare måste acceptansen mellan dansfolk och festfolk öka. Det säger Jota Thorén, sångare i Jigs som var ett av Sveriges främsta dansband under 70-talet.

Det var fullt hus var bandet Jigs än drog fram under 1970-talet, med jättehits som exempelvis ”Hallå du gamle indian”, ”Robot Romeo” och ”Min jojo”. Och så sent som i somras återförenades Jigs efter 31 år. Det skedde i samband med en konsert i Brålanda med en publik som fortfarande kunde låtarna och sjöng med i allsång.

Jota Thorén är fortfarande aktiv musiker, i The Cadillac Band, men han följer med i dansbandskulturen och hoppas innerligt att den ska kunna leva vidare….

– Ja absolut! Det är nog svårt att se att det skulle kunna bli som det var på 70-talet med hur många dansband som helst, och massor av dansställen. Men förhoppningsvis så kommer det yngre killar och tjejer och startar band så man också får ut fler yngre på dans.

I en tid som utmanar både dansband, arrangörer och danspubliken ekonomiskt så finns det ändå gott om ljuspunkter. Å ena sidan nås vi av nyheter om vikande publiksiffror och dansband som lägger ner, men samtidigt lyckas en del arrangörer satsa och nå många besökare, och inte minst en ny ung publik. Dessutom bildas också nya dansband, andra satsar och utökar, och unga personer som älskar att sjunga dansbandsmusik syns i medieflödet. Jota Thorén vill absolut tro på en framtid för dansen och dansbandskulturen.

– Ja man hoppas förstås att den ska finnas kvar, för dansen är ju så bra på många olika sätt. Det är ju både bra motion och fantastiskt att folk kan träffas och umgås. Men jag tror att det är viktigt att man lyckas locka ut yngre förmågor på dansställena.

En infekterad debatt

Jota Thorén har även noterat den tidvis infekterade debatten mellan olika grupperingar av dansbesökare. Att duktiga dansare helt fokuserar på dansen, medan det finns en annan grupp där man vill gå ut och äta och dricka något, lyssna på musiken och så ta en och annan dans – lite som under den gamla tidens folkparkskultur.

– Ja det är ju inget vidare om det finns en motsättning där. Om jag blickar tillbaka så var vi i Jigs inte kända för att ha de bästa danstempona i våra låtar när vi var ute. Vi hade ju väldigt mycket folk som bara var ute för att digga och så smådansa lite på golvet. Och på merparten av dansställena är det ju inte så idag.

– När man hör om duktiga dansare som blir förbannade på folk som står och tittar och lyssnar så känns det ju tråkigt. Man måste få gå ut och bara lyssna om man vill det. Men dansarna måste ju också få sitt, så det är nog viktigt att hitta ett sätt där grupperna kan vara tillsammans och acceptera varandra.

Jigs är ett av dansbandshistoriens riktigt stora band. 1969 satsade de på dansbandsmusik och då blev också John Olov ”Jota” Thorén bandets ansikte utåt.

En av Jigs orkesterbussar – i svart och guld! Foto: Jigs

Efter att Bert Karlsson hört Jigs på en spelning 1973 så började skivsuccérna komma som på löpande band. 

Hallå du gamle indian gick rätt in på Svensktoppen och Jigs blev därmed ett professionellt dansband. Samarbetet med Bert Karlsson resulterade i över en miljon sålda skivor, och så tio stycken guld- och diamantskivor.

Om du tittar framåt för dansbandskulturen – vad ser du för möjliga drömscenarion?

– Framför allt att folkparkerna lever upp igen, för det är ju så underbara ställen. Du vet att, från Valborgsmässoafton och augusti månad ut, så hade vi inte en spelning som var inomhus, utan det var bara i folkparker. Och vi kunde spela hur mycket som helst bara här på Västkusten.

– Så jag skulle önska att det återigen blir lite fler öppna folkparker, och så gärna lite mer av såna här lador där det är dans också – så det blir lite mer av sån där härlig utekänsla när det är dans också.

– Sen har vi det där med dans på båtar också som är viktigt. På min tid så var det inte alls så vanligt utan då var det bara spelningar vi hade där som ren underhållning och inte till dans som det är idag. Och så hoppas jag förstås att alla ska kunna känna sig välkomna ut på dans – ung som gammal, och så både de proffsiga dansarna och de som bara vill lyssna, ta ett glas och dansa loss emellanåt.

/NIKLAS LINDH, REPORTER