Regeringen och dess samarbetsparti beställde för tre år sedan en lista över kulturens 100 viktigaste verk och händelser. Förra veckan levererades den till kulturministern. Men Dansbandsnytts redaktionschef Lina Haskel saknar något väsentligt i den förteckningen. Här skriver hon om sina tankar kring kulturkanons brist på visst innehåll, samt kring vad syftet med kanon egentligen kan vara:
En vecka har nu gått sedan Sveriges kulturkanon presenterades för regeringen. 100 verk och händelser som anses vara viktig svensk kultur ”som alla bör känna till” listades i en lista – som ändå inte ska ses som en lista, enligt kanonkommitténs ordförande Lars Trägårdh.
Många medier har under veckan gått hårt åt denna kanon, och kritik framförs mot att än det ena, än det andra saknas. Och visst reagerar man på att den folkliga populärmusiken lyser med sin frånvaro. Fem musikverk – av totalt tio – framförs av symfoniorkestrar. Bland resterande fem finns visserligen spelmansmusik på fiol från tidigt 1900-tal och en 78-varvare av Evert Taube från 1936 där Calle Schewen valsar på A-sidan. Även Jan Johanssons fantastiska album Jazz på svenska med Georg Riedel på bas. Men någon populärmusik i verklig mening finns inte med.
Inte speciellt fullödig
Mycket av populärmusiken vi känner till skapades efter 1975, året som kanonkommittén hade satt som gräns – senare fick verken inte vara skapade. Anledning? Är det skapat efter 1975 kan man inte ”redan” veta om verket håller måttet.
… Nåväl.
Åren före 1975 var ju inte utan populärmusikverk. Men vi fortsätter med övriga kriterier: Verken ska gå att ta del av – till exempel kan ett artists livsverk listas, men inte artisten själv. De ska vara tidsmässigt utspridda. Och de ska vara skapade av både kvinnor och män. Framförallt skulle verken ha satt varaktig prägel på sina respektive områden, och blivit viktiga referenspunkter inom dessa.
Ändå ingen populärmusik.
Jag tror inte jag är ensam om att kunna räkna upp en del svensk populärmusik från före -75 som har ”gjort bestående intryck och blivit viktiga referenspunkter i kultur och tradition”.
Men – gråt inga tårar över allt som inte listas inom musikområdet. För – lyssna noga nu – en kanon som helt förbigår Folkets hus-rörelsens och folkparkernas utveckling, behöver man inte se som speciellt fullödig.
”Fönster” till schlager och dans
Nu säger kanonkommittén visserligen att listan inte är en lista, och att varje verk är ett ”fönster” som kan leda vidare och ge kunskap om andra verk. Så, Taube leder vidare till Olle Adolphson och Cornelis Vreeswijk. Jazz på svenska leder till annan modern folkmusik och jazz – läs Monica Zetterlund. Och så vidare.
Men fönsterbegreppet borde gjort det än mer självklart att lista Folkets hus-rörelsen och folkparkerna, förslagsvis i samhällskategorins område ”offentlighet”. Det hade utgjort ett enormt panoramafönster rakt ut till dansorkestrar, schlagermusik och hela den folkparkskultur där så många artister har turnerat land och rike runt, och under årtionden byggt sin popularitet och erfarenhet, och inte minst skapat en tongivande del av svensk kultur och identitet. Jag tänker på Sven-Ingvars, Siw Malmkvist, Lill-Babs, Povel Ramel och många många fler. Dessutom hade man genom att lista Folkets hus-rörelsen också kunnat erbjuda ett ”fönster” till den enorma bildkonstskatt som Folkets hus landet runt rymmer.
Påminn mig. Hur löd nu uppdragsbeskrivningen för kanonkategorin Samhälle? Jo:
”(…) platser (…) eller motsvarande som satt varaktig prägel på det svenska samhället och blivit viktiga referenspunkter i svensk offentlighet och självförståelse.”
Om inte Folkets hus-rörelsen och folkparkerna passar in på den beskrivningen så vet jag faktiskt inte vad som gör det.
Öppna upp, inkludera mer – och fler
Men – nu har jag gått i fällan och börjat tycka och peta i listans innehåll. Kanske finns det något som är viktigare att belysa än exakt vilka 100 verk som listats. Nämligen själva anledningen till att en kulturkanon har beställts. ”Att göra svensk kultur tillgänglig för fler” kan tolkas både som styrande och inbjudande. Men det som kommer etsa sig fast mer än listans punkter är nog själva metoden – att man i en lista definierar vad som är svenskt. Risken finns att listan framöver används för att exkludera, istället för att inkludera.
Så varför ens sätta en nationell etikett på en kulturkanon? Varför inte göra ett större urval av verk som starkt påverkat Sverige? Just Folkets hus-rörelsen startade i Centraleuropa, swingdanserna ligger till grund för vår bugg, Delta Rhytm Boys version av Flickorna från Småland öppnar ”fönster” till långt mer än lingonröda tuvor på villande mo.
Utblick och inblick. Överblick och ögonblick.
/LINA HASKEL, REDAKTIONSCHEF
Ur Sveriges kulturkanon, kategorin Konstarter, området Musik:
Drottningholmsmusiken av Johan Helmich Roman.
Sånghäftet Sjung med oss mamma, första häftet, av Alice Tegnér
Midsommarvaka, svensk rapsodi nr 1 för stor orkester, op 19 av Hugo Alfvén
Tre inspelade låtar med spelmannen Hjort Anders Olsson, en
polska, en vispolska och en gånglåt
Flyttningssång och Till kåtan och hemmet av Lars Sikku, Frida Johansson
Calle Schewens vals och Möte i monsunen av Evert Taube
Förklädd gud, op 24 av Lars-Erik Larsson
Operan Aniara av Karl-Birger Blomdahl
Albumet Jazz på svenska av Jan Johansson
Symfoni nr 7 av Allan Pettersson.