Vår krönikör – dansande läkaren Jill Taube – funderar över vad som är den gemensamma nämnaren i hennes spretiga dansbukett.
– Dansglädje? Fysisk aktivitet? Bara aktivitet? Nej, det jag är ute efter är …
KRÖNIKA AV JILL TAUBE: Dans bryr sig överhuvudtaget inte om ålder! Jag är trots mina 66 år student på en högskola, på kursen ”Dansens verktyg”, vilket kan beskrivas som skapande inom genren improvisation – och vi ska bli pedagoger, inte dansare för scenkonst.
Vi har en brokig bakgrund, vi elever. Några är just konstnärliga dansare, andra har andra dansstilar i sig. Så just det här är långt ifrån pardans och det jag dansat tidigare, men så himla utvecklande, kul och – ska tilläggas – utmanande.
En spretig dansbukett med gemensam nämnare
Att vara dansfröken är inte nytt utan jag fuskar lite här och där! Zumba, linedance och min egen stil och dansverksamhet blandas hejvilt, och nu också improvisation. Överallt där jag kan trycka in dans gör jag det, med patienter, med arbetskamrater och som paus under arbetsdagen. Det är massa olika stilar, danssteg, olika slags rörelser och även en spridd och bred musikrepertoar. Från Elvis till Mozart.
Dansband? Jajamän, pardansen är juvelen i min krona och jag längtar alltid efter en rolig bugg och en fulländad fox.
Såklart följer jag med i allt som skrivs här och uppskattar samtalet om pardansen och fick lite feeling. Jag gissar att ni förstår vart jag är på väg!
Exakt – vad är det som knyter ihop denna spretiga dansbukett?
- Dansglädje? Ja, självklart är det en het kandidat.
- Fysisk aktivitet? Jajamänsan, ytterligare ett bra förslag, men tar inte täten.
- Aktivitet bara då? Att göra något, en aktivitet som vilken som helst. Puh, nu blir det lite svårt och här kommer min snobbighet fram. Dans är ju så bra, så roligt, så utvecklande, så ja faktiskt BÄST! Men såklart, fråga en cyklist som trampar runt på Mallorca eller en vintersimmare vad som får livsandarna att väckas! De svarar ju inte dans i alla fall. Så bara aktivitet duger inte heller här och nu för mitt resonemang.
Oxytocinet flödar
Det jag är ute efter är gemenskap! Två och två på ett dansgolv med hundratals andra, en person med svår psykisk ohälsa som vågar komma till dansgruppen för första gången, ett dussin trötta arbetskamrater som studsar och skrattar i en halvtimme på ett lunchpass och går tillbaka till jobbet lite piggare och gladare. Eller ett stort gäng som dansar linedance, där oxytocinet flödar även utan kroppskontakt. Eller det jag ännu inte nämnt, ett danssammanhang där några behöver rullstol eller permobil för att kunna vara med, eller bara sitta på en stol under ett pass med Parkinsondans. Funktionen varierar utifrån sjukdomsbilden, men dansen ger glädje och gemenskap.
Janne Rosenholm är en musiker, drabbad av Parkinsons sjukdom, som direkt efter en behandling skrev en hyllningslåt till sjukvårdspersonal – en superfin dansbandslåt! (En liten cliff-hanger: håll ögonen öppna efter mer Janne i min nästa krönika.)
Du bestämmer över dig
Så jag tror inte att vi kommer att ”lösa” vad som är rätt eller fel, bäst eller sämst på pardanssgolvet, lika lite som att bestämma vilken dans eller dansstil som får finnas i vår dansgemenskap. Ingen kan bestämma mer än du själv! Oavsett dansstil, danssteg, ålder, om du är sittande eller skuttandes med andra ord. Glädje och gemenskap finns där!
Regler, skrivna eller oskrivna är det vi gnabbas om, men så länge de handlar om att förändra andra är det dömt att misslyckas. Det är ju faktiskt bara du som kan förändra dig själv!
/JILL TAUBE, KRÖNIKÖR