Vår krönikör Jill Taube hintade i sin senaste text om en djupdykning kring den Parkinsondrabbade musikern Janne Rosenholm. Här bjuder Jill in till en varm och stark berättelse om hur gemenskap kan alstra musik.
KRÖNIKA AV JILL TAUBE: För ungefär tio år sedan förstod Janne Rosenholm att något var på tok med hälsan. Under en semesterresa blev det svårt att vara bland folk, olikt honom, förstår jag. Symptomen var spretiga och han utreddes för borrelia, för axelbesvär och till och med för en hjärntumör. Men inget stämde.
Janne sökte vidare, läste på och anade själv att det kunde röra sig om Parkinsons sjukdom och övertalade sin läkare att göra en isotopröntgen. Hans farhåga visade sig tyvärr stämma och ett år efter att symptomen smugit sig på, konstaterades diagnosen Parkinsons sjukdom.
Doktorn föll för låten
Jag intervjuar Janne på ett café utomhus i tidig försommarvärme i Stockholm, där han precis som jag, bor ibland. Ingen som inte känner till hans historia, skulle kunna ana att han har en neurologisk sjukdom som successivt försämras – med ett medicinskt uttryck: progredierar.
Mycket har förstås hänt sedan dess, Janne Rosenholm fortsatte med sitt arbete som entreprenör och företagare inom IT-branschen ett tag till, och hobbyn och den stora kärleken MUSIK fanns – och finns – det ingen anledning att göra slut med!
Han gör allt från ax till limpa, skriver låtar, producerar och framför. Det är just musiken som var ingången till min kontakt med honom. Jag läste om Janne Rosenholm på en hemsida för Parkinsondrabbade och föll, som den doktor och pardansare jag är direkt, både för berättelsen och 11 th floor angel.
Sången, en utmärkt dansbandslåt, och innehållet – en fantastisk hyllning till hårt arbetande sjukvårdspersonal.
Mirakel från el-impulser
I januari 2026 genomgick Janne Rosenholm en avancerad behandling för Parkinson, ”deep brain stimulation”, DBS. Som det går att höra på namnet rör det sig om att hjärnan stimuleras, vilket görs med hjälp av elektroder som opereras in i hjärnan. De får impulser via en inopererad sändare som i sin tur kan styras externt, exempelvis via en padda.
Dopamin kan mycket förenklat beskrivas vara ett mellansteg mellan en tänkt rörelse och en utförd. Bristen uppstår i hjärnan, de celler som ska producera det livsviktiga ämnet gör det inte längre, i alla fall inte i tillräcklig utsträckning eller tillräckligt bra.
För mycket av dopamin innebär stora svängiga och okontrollerade rörelser. Hos den som har för lite blir motsatsen verklighet, oförmåga att exempelvis sträcka ut sin arm mot en kaffekopp. I stället börjar arm och hand att darra och rörelsen blir oprecis. Rörelsepåverkan är det mest kända symptomet, men en lång rad av andra finns också.
DBS ger de dopaminproducerande cellerna elektriska impulser och direkt efter en operation kan förbättringen upplevas som ett mirakel, ett helt tillfrisknande.
Vaknar ur narkos – skriver låt
Janne Rosenholm pratar inte så mycket om alla åren som ledde fram till att han skrev den vackra hyllningssången till vårdpersonalen på Nya Karolinska sjukhuset i Stockholm där han vårdades. Operationen kom Janne Rosenholm tillsammans med sin läkare överens om, efter ett års stor försämring hos honom.
– Jag kunde inte ens gå på toaletten på natten utan rullator, berättar han.
Janne och hans fru Pernilla åkte hem ifrån Spanien där de tillbringar den mörka och kyliga delen av året – värme gör gott för kroppens tillkortakommanden – enkom för operationen.
När den var över och Janne Rosenholm vaknade ur narkosen, så skuttade han till ett piano som faktiskt fanns och skrev en låt. Mirakel? Änglar var helt klart inblandade i alla fall.
Janne – en man i upptempo
Utan att tveka snor jag med mig låten till den dansgrupp för Parkinson som jag har, gör en koreografi och försöker samtidigt få kontakt med upphovsmakaren, både för att fråga om lov och kanske mest för att berätta hur hans låt berört mig.
Det tog ett tag att få kontakt och då är det, om uttrycket ursäktas, drag under galoscherna. Janne Rosenholm är precis som låten i upptempo och jag vågar direkt presentera mina planer om att bjuda upp honom till Norrland. För att vara huvudattraktion på en danskväll!
Jag hoppas att dansbanden SLÅSS om rättigheterna till låten och att den går att dansa till på flera dansbanor än min, i sommar!
/JILL TAUBE, KRÖNIKÖR