”Jag vill må bättre, kunna leva ett mer hälsosamt liv och förhoppningsvis kunna sluta med mina mediciner.” Så sa Melissa Brogren Sjöstenius inför det att hon skulle genomföra 16 Weeks Of Hell då hon berättade om sin ledgångsreumatism. Efter drygt halva tiden med tränings- och hälsoprogrammet berättar Melissa själv om träningen och måendet.
Melissa Brogren Sjöstenius: Nu har jag genomgått mina första åtta veckor och starten var ganska lätt då man var så peppad och ville bara starta resan. Men i början fick man planera väldigt mycket för att bygga upp rutiner. Nu när man är inne i det så flyter det på bättre.
Det finns absolut tillfällen som är tuffare men då får man kämpa extra mycket och det är då som man märker att man har en vilja som man inte tidigare visste fanns.
Under den här tiden har jag lyckats gå ner 6,5 kilo och minskat mitt midjemått med 9 centimeter. Det känns fantastiskt bra att se dessa resultaten, men framför allt muskler som börjar synas, det är riktigt skoj.
Jag upplever däremot att jag är väldigt trött och sömnen är oerhört viktig för mig för att jag ska fungera. Tyvärr så åkte jag på en riktig dunderförkyldning som gjorde att jag inte kunde utföra träningen som planerat, men jag är på banan igen.
Därefter fick jag ett besked efter ett läkarbesök och det visade sig att jag fått en kraftig inflammation i trapezius muskeln.
(Trapeziusmuskeln, eller kappmuskeln, är en stor muskel i övre ryggen och nacken som hjälper till med axelpositionering och rörelser som att lyfta armen över huvudet) Det innebär att jag inte kan träna denna muskelgrupp på ett bra tag men däremot blir det sjukgymnastik för att bli bättre.
Jag har fått fantastiskt fint stöd av mina coacher i detta och det betyder mycket för mig. Men jag tränar på och kör enligt programmet och är inte den som ger upp. För mig innebär detta att det blir tidiga kvällar för att få så mycket sömn möjligt.
Däremot upplever jag mig mycket piggare efter ett träningspass, man mår bra med sig själv och det gör också att man blir extra peppad när man kör sina träningspass.
Det mest utmanande för mig har varit hungerkänslan. Jag upplever att jag ofta är hungrig och det är jobbigt psykiskt. Det är något som kommer och går som en berg och dalbana. Vissa dagar är däremot lättare än andra.
Det jag kan sakna mest är väl känslan av att inte alltid behöva ha måsten innan eller efter en arbetsdag. Känslan av att bara få stanna upp i nuet och få ta det lite lugnt. Jag tror att jag känner så då min vardag ofta består av ett ögt tempo.
Men det bästa med den här resan tycker jag är hur man lär känna sig själv och att jag har insett att jag klarar mycket mer än vad jag någonsin trott. Min stelhet i kroppen har minskat och jag är så glad för detta att det inte går att beskriva med ord. Det bästa är att jag känner mig bättre i både kropp och själ.
Nu är det sju veckor kvar och jag ser fram emot fler resultat, men för mig innebär det inte att träning och bättre kost tar slut när jag går i mål. Jag kommer att fortsätta på mitt sätt genom bättre matvanor och träning. Sedan är jag oerhört tacksam för att jag har fått lära mig så mycket om hur man tränar och hur man bör äta så kroppen fungerar och mår bra i kombination med träning.
Det man ska veta är att ingenting är omöjligt. Man kan om man bara vill.
/Melissa Brogren Sjöstenius