I lördags var Gitte Tinglöf Källman en av deltagarna som gick i mål med 16 Weeks Of Hell. Och det var starka känslor i samband med målgången:
– Jag är så glad att jag vågade hoppa på 16 Weeks Of Hell. Det kändes omöjligt men samtidigt lockande. Lite som att det var nu eller aldrig…
Det var den 16 februari som den tredje säsongen av 16 Weeks Of Hell Goes Dansband inleddes. Gitte var en av deltagarna, både i egenskap av programledare i P4 Dans på Sveriges Radio och tidigare dansbandsstjärna. Och så här sammanfattar hon resultatet i samband med att hon gick i mål:
– Jag har inte ångrat mig en sekund. Vinsterna har varit enorma. Coacherna har varit tydliga från början med att det här inte är en bantningskur, utan ett program för att bygga hälsa och styrka, och det har jag verkligen gjort. Jag känner mig så stark, både mentalt och fysiskt. Jag har fått kraft och jag ser på kost på ett helt annat sätt.
– Tidigare när jag har försökt att gå ner i vikt så har jag dragit ner på maten, vilket har lett till att jag har blivit matt och uttråkad. Nu har jag istället ätit mer än vad jag någonsin har gjort förut. Det har rent ut sagt varit svårt att få i sig all mat. Ändå har jag gått ner 14,1 kilo och minskat 19 centimeter runt midjan.
Vad har varit det allra bästa för din del?
– Att jag har fått kraft och energi. Jag känner mig så pigg och jag mår så bra. Jag sover gott och vaknar utsövd. Tänk, jag som alltid har varit kvällsmänniska njuter av att gå ut på mina powerwalks varje morgon när klockan ringer 05.20. Hade någon sagt det till mig för ett halvår sedan hade jag skrattat.
Vad har varit mest utmanande för just dig?
– Den största utmaningen blev precis som jag trodde – tiden. 16 Weeks tar tid och kräver planering. Det gäller att tömma kalendern om man vill lyckas. Att prioritera.
Kommer du att jobba aktivt för att behålla resultaten du har uppnått och i så fall hur?
– Handen på hjärtat – jag har förändrat mitt sätt att se på kost och jag har lärt mig laga så mycket god och enkel mat. Det är ingen överdrift att mina kollegor tittar med längtande blickar på min lunchtallrik, och familjen äter med glädje samma mat.
– Jag fortsätter. Även med träning och dagens sköna powerwalk. Kanske inte lika slaviskt som tidigare, men av lust. Sedan inser jag att vikten kommer att “stabiliseras” men jag hoppas kunna hitta en bra platå för mig att stanna på.
”Många som fnös i början har nu själva börjat träna”
Det är många som har följt deltagarna i den tredje säsongen av 16 Weeks Of Hell Goes Dansband. Det är något som har varit tydligt för Gitte – inte minst när det gäller personer i hennes egen omgivning.
– Ja jag är stolt och glad. Både för att jag lyckades med denna tuffa och till synes omöjliga resa, men också för att jag har inspirerat flera i min omgivning. Många fnös och skrattade lite i början åt det “omöjliga” som 16 Weeks innebär. Men de har med tiden visat respekt och intresse och själva börjat träna och styra upp sina liv. Det är jag glad för.
Är det nåt ytterligare som just Du vill berätta?
– Ja… även om jag själv är hooked på detta så har jag lovat mig själv att inte försöka frälsa andra. Det går inte. Det måste komma inifrån. Men däremot vill jag gärna rekommendera andra att börja se över sin kost och träning. Det är värt det 1000 gånger om. Men det kräver planering.
– Det som gör att det har fungerat för mig denna gång är att det har funnits en agenda. Tidigare har jag alltid “känt efter” när jag skulle träna, eller kanske “fått syn” på något jag måste göra först? Kolla mailen? Vattna blommorna? Skriva en faktura? Plötsligt “hann” jag inte träna.
– Nu däremot så var det inskrivet i agendan. Om jag sköt på det (vilket skedde i början) så fick jag träna kl. 22.00 eller ännu senare. Min lösning blev att gå upp tidigt på morgonen och direkt bränna av dagens powerwalk på en timme. Då var det klart sen och jag började dagen pigg och full av energi. Och så blev min hund Doris glad…
/NIKLAS LINDH, REPORTER