Paul Paljett blev en stor tonårsidol och popstjärna i slutet av 1970-talet. Han är en av dansbandshistoriens största, som dessutom helt bytte bana senare i livet. Nu firar Paul Sahlin 50 år som artist och berättar ”allt” i sin nya bok ”Paul Paljett & Jag”.
Om bara ett par veckor fyller Paul Sahlin 70 år och samtidigt firar han 50 år som artist. Nu har boken om den tidigare tonårsidolen kommit ut, och i den får man följa det mesta från fem decennier av färgstarka berättelser om idolen som blev dansbandsstjärna och sedan sadlade om för att bli begravningsentreprenör.
I en personlig intervju med Dansbandsnytt berättar Paul Sahlin om fem helt otroliga decennier, och inte minst om det utmanande med att skriva en bok om sitt liv.
– Vilket jobb det har varit. Det är tufft. Det har tagit tusentals timmar under ett helt år. Jag har själv ringt runt till en massa personer och blivit uppdaterad om mycket, inte minst från folk som jag har lirat med – allt ifrån stora folkparksturnéer på 70-talet och framåt.
Fyller 70 och firar 50
Boken är skriven i samarbete med Claes Salomonsson och har nu kommit ut lagom till det att Paul Sahlin i slutet av den här månaden fyller 70 år och firar 50 år som artist med två jubileumskonserter. Och mycket tar sitt avstamp i den hysteri som rådde kring tonårsidolen som hade artistnamnet ”Paul Paljett”, och med bland annat superhiten ”Guenerina” skriven av Monica Forsberg och Paul själv.
– Det var mycket idolhysteri kring Paul Paljett-grejen. På så sätt blev det lite vilda turnéer och där fansen var alldeles ”tokiga”. Det var både spännande, kul och hedrande och en ynnest att få uppleva.
Vad tror du att publiken, inte minst tjejerna, såg i dig som gjorde att de blev så förtjusta?
– Jag tror att de såg den unge mannen med gitarren och det var lite singasongwriter-människan…. Nåt äkta, nån slags gedigenhet, som gjorde att de nog upplevde att blev nåt lite extra…
Hur tacklade du den uppmärksamheten som du fick av främst unga tjejer?
– Jag hade ju flickvän så jag tacklade nog det rätt bra. Jag var inte tokig på det viset så jag smälte för varje kvinna.
Och 1980 var du med i Melodifestivalen med låten ”Tusen sekunder”…?
– Ja då var det på ett väldigt annat vis jämfört med idag. Alla män som var med i produktionen var klädda i frack. Sällsamt märkligt… Det var högtidligt och som att det var en konsert på slottet.
Ägde diskotek och hotell
Efter flera år när Paul Paljett fyllde folkparkerna i slutet av 70-talet, och medverkan i Melodifestivalen, så tog livet så småningom nya vändningar. Paul bestämde sig för att satsa på ett diskotek i Trollhättan, som både blev stort och populärt och senare blev det en ny satsning på orten – på ett hotell.
– Ja då turnerade jag ganska lite, men jag tänkte att jag ville göra lite av varje. (Skratt)
Så från att ha varit tonårsidol var du nu hotelldirektör?
– Jajamen. Så när Per Gessle, Marie Fredriksson och Lasse Lindbom och det gänget kom till mitt gamla disco, som jag då hade sålt, så bodde de hos mig på Hotel Kung Oscar, så då fick jag träffa dem också. Det här var innan Roxette-tiden.
– Men det var tufft för jag var väl ingen affärsman även om jag drevs av goda intentioner. Så till slut så blev det konkurs för hotellet och precis i den vevan så hörde Säwes av sig och då började jag med dem, under hösten 1986.
Säwes, Matz Bladhs och Mello igen
Säwes var ett populärt dansband som under 70-talet hade svensktoppshits som ”Nina fina ballerina” och ”En hägring”. Och med Paul Sahlin bakom mikrofonen så kom även ”Luffarpojken” in på Svensktoppen år 1987.
– Det var jättetrevligt och kändes helt nytt, och det var spännande som låtskrivare att komma med i ett dansband. För du kunde då få en låt klar och få ut den till en livepublik nästan samma vecka, och man såg då på en gång hur låten gick hem.
– Jag tyckte mycket om den kontakten med publiken som man fick som dansbandsmusiker.
I det här läget så hade en lång period med dansband inletts för Paul Sahlin. Dessutom blev det dags för ännu en omgång av Melodifestivalen.
– Ja jag fick med en låt där som jag hade skrivit och då körde jag och Ann Kihlström låten. Den låg längst av alla Mellolåtar på Svensktoppen minns jag…
Låten hette ”Ung och evig”, Paul skrev musiken och Alf Brink stod för texten.
1991 skedde nästa stora förändring i livet för Paul. Då började han som sångare i Matz Bladhs.
– Det var ju en större grej än Säwes. Det var ett väldigt gediget och etablerat band. Man kan säga att Matz Bladhs var lite lyxigare. Det var också då som den stora orkesterbussen kom in i mitt liv, vi åkte längre sträckor och var inne i Finland och Nordnorge. Det var otroliga turnéer.
– Dessutom spelade vi in en skiva för varje år, i alla fall fram till 1999. Så jag fick samtidigt med turnerandet skriva många låtar, för bandet tyckte ju att det var kul med egna låtar. Så det var konstant massor av arbete….
Från danskvällar till begravningar
Våren 2004 slutade Paul i Matz Bladhs för att året efter göra en stor livsförändring. För nu skulle han bli begravningsentreprenör.
– Jag var lite rädd för att fastna i ett fack. Jag hade drivit diskotek, hotell och nu under en längre tid hade jag jobbat som dansbandsmusiker. Jag ville känna av livet och ville satsa på något annat. Även om jag parallellt fortsatte en del med dansbandsmusik, exempelvis i Simons. Och sen startade jag Paul Sahlins Orkester med gamla musiker från Göran Lindbergs Orkester.
– Och jag började sjunga på begravningar och på minnesstunder efter begravningar. Och det blev faktiskt så att vi hade lite allsång på en del minnesstunder.
Men var det någon speciell händelse som gjorde att du kom in på det här spåret i livet?
– Nej, jag tyckte bara att det var ett spännande jobb. Och inte minst närheten till anhöriga, och kontakten med människorna… Det var ju något som jag uppskattade från dansmusiken, att man pratade mycket med den dansanta publiken och fick en fin kontakt.
Så att bemöta människor i både glädje och sorg var något som du hade inom dig på ett naturligt sätt, inte minst från danserna?
– Ja det funkar jättefint. Och många vill att jag ska sjunga sånger som ”Ser du månen där du är ikväll”, ”Amazing Grace” och ofta en helt annan repertoar än vad jag hade från dansbanorna.
Jubileumskonserter som ”Här är ditt liv”
Annars är det fortfarande olika uppträdanden och konserter som engagerar Paul Sahlin. Han minns härom året en jättestor allsångstillställning i Smygehuk där han sjöng tillsammans med Eric Gadd och Sanne Salomonsen. Och så en tillställning i småländska Södra Vi tillsammans med Nanne Grönwall.
Och näst på tur så är det två jubileumskonserter med Paul Sahlin den 28 och 29 mars på Kulturhuset i Trollhättan med anledning av hans 50 första år som artist.
– Det är nog den största föreställningen som jag har gjort som artist. Och det beror dels på mängden av låtar och så snack mellan låtarna. Det ska framställas lite som tv-programmet ”Här är ditt liv”. Det ska bli spännande att ta sig an det. Första kvällen är det fullsatt och den andra kvällen näst intill…
Paul Sahlin har hjärtat hemma i Trollhättan. Och även orten har tagit Paul till sitt hjärta. Det bevisades inte minst då han i höstas fick sin egen stjärna placerad i den så kallade ”Park of Fame”. Där har sedan tidigare flera av ortens kändisar sina stjärnor, som Galenskaparna, Jessica Andersson, Peter LeMarc och Frank Andersson.
– Det är en ynnest att få tillhöra det gänget.
Avslutningsvis, när du tittar på dansbandskulturen idag – vad tänker du då?
– Det har ju kommit fram jätteduktiga band som har fört den här eran vidare med lite tuffare tongångar för nya generationer. Det här är ju vår folkliga kulturmusik som vi ska vara rädda om.
/NIKLAS LINDH, REPORTER