När Erica Sjöström tackade ja till att återvända till 16 Weeks Of Hell – i uppföljaren Here We Go Again – gjorde hon det inte för att bevisa något för andra. Det handlade om något helt annat. Något djupare.
För många är Erica en av dansbandshistoriens starkaste kvinnliga profiler, inte minst genom sina många år som frontfigur i Drifters. En självklar scenpersonlighet. En kraft. Men bakom strålkastarljuset har det alltid funnits lager som inte syns.
Hon beskriver ett skört självförtroende i botten, format av ett ungdomstrauma som följt henne genom livet – trots terapi, bearbetning och långa samtal.
– Jag backar ofta, tar inte plats och gör mig själv mindre än jag är. Så har jag hållit på hela livet.
Träning som inre bygge
Under programmet blev träningen något helt annat än prestation och resultat. Den blev ett verktyg för att bygga ett starkare jag inifrån. Pass genomfördes sent på kvällar, ibland mitt i natten. Helger fylldes med dubbla träningspass för att få ihop vardagen.
– Mentalt är jag stolt över att jag valde mig själv i kaoset. Det jag är mest stolt över är att jag fortsatte, även när det var som allra tuffast. Att jag vågade stanna kvar i mig själv, säger Erica när hon blickar tillbaka på de 16 intensiva veckorna.
Hon lyfter också coacherna – och inte minst grundaren av 16 Weeks Of Hell, Tony Andersson och hela teamet – som avgörande för att hon orkade fortsätta när hjärnspökena tog över.
– Deras kunskap om både kropp och själ, och förmågan att i samtal få mig att förstå att jag kan, orkar och duger som jag är… det är att vara både coach och medmänniska.
Och någonstans längs vägen hände något oväntat.
– Jag hittade tillbaka till mitt glada jag. Det känns stort. På riktigt.
Resultat bortom vågen
För Erica har resultaten framför allt varit mentala och känslomässiga. Mer energi. Mer närvaro. En känsla av att känna igen sig själv igen.
Samtidigt är relationen till vågen fortfarande komplicerad.
– Jag vet att fokus inte ska ligga där, men det sitter djupt.
Trots det visar siffrorna också på förändring: Midjemåttet från 91 till 79 centimeter och vikten från 61 till 56 kilo. Men det är känslan av styrka och hållbarhet som betyder mest.
– Siffror bleknar i jämförelse med att orka – både fysiskt och mentalt.
Kampen med stress – och kroppen
De 16 veckorna präglades av stress och begränsad återhämtning, men träningen blev ett ankare när tempot runt omkring var högt. Erica höll sig frisk ända tills slutet – då en förkylning med feber satte stopp för den planerade slutspurten.
– Det gnager fortfarande i mig, erkänner hon med ett skratt.
Utmaningarna handlade också om klimakteriet, hormonförändringar och kroppens ibland oförutsägbara respons på träning och stress.
– Det var svårare den här gången. Jag ville mer, men kroppen svarade inte alltid.
En grund att stå på
Det som kanske överraskade Erica mest var insikten om sin egen styrka.
– Jag har inte läkt mina sår – men jag har byggt en stomme. En grund att stå på.
Framåt handlar det inte om perfektion, utan om mod. Att fortsätta träna. Fortsätta välja sig själv. Fortsätta ta plats.
Musiken är fortfarande hennes kraftkälla – på scenen, i mötet med publiken, och i undervisningen på Academy of Music and Business. Träningen hjälper henne att bära med sig den känslan även utanför scenrummet.
– Mitt mål är inte perfektion. Det är mod.
Och kanske är det just där Ericas resa landar som starkast. Inte i kilo eller centimeter. Utan i något som bär långt bortom ett träningsprogram: att steg för steg våga vara hela sig själv.
/NIKLAS LINDH (TEXT)