Erica Sjöström var sångerska i det älskade dansbandet Drifters under 21 år. Som en av Dansbandsnytts fasta krönikörer skriver hon varje månad, fritt ur hjärtat, direkt till dig som läsare. Den här gången har hon fokus på den viktigaste faktorn för att få dansbandskulturen att överleva på sikt – nämligen publiken. Det finns så otroligt mycket som borde tala för dans och dansbandsmusik, skriver Erica.
Pandemi och en ekonomiskt ansträngd situation blev ingen bra kombination för dans-Sverige. Det sker fortfarande en stor förändring ute i danssvängen, både för banden och för publiken.
Denna förändring riskerar att förminska dansens betydelse i vårt kulturliv. För vad är väl dansen, om inte den viktigaste kulturyttringen av dem alla?
Det är genom dansen som vi får uppleva mycket av det vackra och hälsosamma med kultur; att njuta av musik, känna gemenskap, få motion och få kontakt med våra medmänniskor. Genom dansen lär vi ju oss också om andra kulturer utan att vi ens behöver tala samma språk. Det om något är väl en styrka.
Det finns ju till och med flera studier som visar att dans har en positiv inverkan på kroppen både fysiskt och psykiskt. När man dansar tränar man både muskelstyrka, balans, koordination och rörlighet. Under dansen utsöndras kroppens eget morfin, endorfiner, som faktiskt kallas för MÅBRA-hormoner.
Att få träffa andra människor och dansa eller bara lyssna tillsammans bidrar till att man känner sig delaktig i ett socialt sammanhang. Man kommer ut och träffar andra människor och blir mindre isolerad. Finns det något viktigare än att få känna sig delaktig socialt?
Nej, det är tillsammans som vi mår bra och blir starka. Det är just detta som vi måste hitta tillbaka till nu innan det är för sent, inte bara i dansbandslivet utan i hela samhället.
Det är ni, PUBLIKEN, som är viktigare än någonsin. Ni har alltid varit och kommer alltid att vara huvudpersonerna under danskvällen. Inte bara för alla orkestrar, utan självklart också för arrangören. Inte bara vad gäller ekonomin, utan även kärleken till att hålla både musikhistorien och danskulturen vid liv.
Våra logar, restauranger och folkparker bör fyllas med folk som är där i samma syfte: att gemensamt umgås i takten till musik och skapa en härlig kväll full av liv och glädje.
Tyvärr kan vi konstatera att utvecklingen går åt fel håll. Publiksiffrorna dalar, och arrangörer begränsar därför sina evenemang. Det blir färre speltillfällen för banden och såväl parker som orkestrar får det svårt.
Här i Norden är vi unika vad gäller dansbandskultur i världen, vilket är något att bevara och gynna. Låt oss därför hålla liv i i både genre, dans och detta enkla sätt att få endorfinerna i gungning.
Jag vågar säga, hoppas och tro att vi alla som spelat och spelar dansbandsmusik lägger energi på just er. Det är vår högsta prioritet att göra alla rätt så ni ska må bra, trivas och vilja komma tillbaka som trogna vänner, dansare och publik till både arrangör och orkester.
Så fina du, fortsätt att dansa, för det är DU som är viktigare än någonsin. Ta med dig en vän, så krokar vi arm dubbelt så många, och vårdar vår musikhistoria. Gör vi detta ömt så får vi dansglädjen att blomma och får skott som sprider sig och slår rot i vår svenska landsbygd, så den överlever i all framtid.
/ERICA SJÖSTRÖM, KRÖNIKÖR
