Nu kan Dansbandsnytt presentera ännu en starkt lysande krönikör – Erica Sjöström, sångerska i det älskade dansbandet Drifters under hela 21 år. Ericas första krönika sticker ut. Den är fylld av personliga berättelser, starka känslor och där hon bjuder på sina upplevelser av både succé, lyckorus, utmaningar och tårar. Det är en lång krönika, men missa den inte. För det här är Ericas egen berättelse om ett liv i musikens tjänst:
Alltså vilken ära att få skriva krönika här på Dansbandsnytt! Jag har så mycket att berätta men vet som vanligt inte var jag ska börja. Men jag vill väl ändå rikta några tankar om saknaden av er och mina fina killar från Drifters, blandat med min musikaliska resa.
Jag minns tillbaka till min tid som sångerska i Drifters och tårarna rinner ner för mina kinder. Det är mest glädjetårar förstås, men det finns oxå några tuffa stunder i denna bransch då man fick kämpa med blod, svett och tårar av en annan sort.
Dessa tårar var mer salta och vassa och kunde göra riktigt ont i själen.
Så som det är i underhållningsbranschen så får man leverera, le och göra sitt bästa även om det kunde vara riktigt tufft ibland. Det hände ju att vi fick spela även om man precis fått besked om någon närståendes bortgång, eller att själv precis ha lämnat sjukhussängen efter någon tung operation, och så rätt in i bussen till nästa spelning.
Men det visste ju varken publiken eller arrangören om, och här stöttade vi varandra till 100 så man skulle klara situationen. Man förvandlades till någon av dessa fantastiska superhjältar på nåt sätt, tills dansen var slut och alla vänner och fans hade gått hem. Då fick man lov att fullständigt bryta ihop av sorg eller trötthet.
Kramp i mungiporna
Oftast, när Drifters kommer på tal, så är det med ett stort brett leende på läpparna, ett leende som värmer. Det värmer mitt hjärtat ömt och jag får på riktigt kramp i mungiporna som når ända upp till öronen av mitt skratt.
Drifters kommer alltid att ha en stor plats i mitt hjärta och grabbarna är mina bästa vänner, även om vi faktiskt inte hörs så ofta nu! Det är sorgligt på ett sätt såklart tycker jag, men jag kan förstå dem eftersom de fick leva med mig i en rullande buss många mil, timmar, dagar och år. Ja faktiskt hela 21 år!
Det var 21 år fulla av fantastiska gig, guldklavengalor, fotsvett, roliga tv-framträdanden, fisar man måste fly från, skivinspelningar, radio och tidningsintervjuer, någon svajig ton hit och dit, busiga upptåg på klämdagar…..ja, you name it!
Då har man nog gjort rätt för sig av en ”Ericapaus”. Men å andra sidan har ju jag åkta samma vändor mil och timmar med dem. (Skratt)
I ett dansband blir man som en andra familj kan man säga. Man känner varandra och finns där för någon när man behövs som mest. Man kommer varandra så himla nära, i alla fall vi i Drifters. Det finaste av allt är att ha vänner som stöttar i vått och torrt, litet som stort, och att få spela tillsammans och uppleva glädjen i musiken och mötet med publik och vänner.
Alltid tillsammans, i det som jag gillar mest. Musiken, och att få stå på scenen och sjunga. Det var då jag var mig själv.
En oerhörd stolthet
Det var då jag jag glömde tid och rum och det var då jag mådde som bäst.
Speciellt när man trivdes riktigt bra, då ljudet var perfekt, då många människor samlades för att dansa eller lyssna till oss, för det var då det där magiska slog till.
Publiken och Drifters blev som ett.
Vi gjorde kvällen tillsammans. Älskar´t. Dessa kvällar och stunder i mötet med takt och danssteg, vänner och bekanta, kommer jag aldrig att glömma.
Jag var och är riktigt stolt över Drifters. Ett jäkla bra band rent musikaliskt. Jag vågar faktiskt uttala mig om att vi spelade så snyggt och svängigt och hade ett sound som var smakfullt, men ändå lite ruffigt, som jag verkligen vurmade för.
Killarna var grymt kompetenta och så otroligt bra musiker i varje sättning som varit under min tid i bandet. Så det var rena fröjden, en ära att få sjunga och spela med just DEM.
Ibland var jag så besviken och arg över att inte alla förstod eller ens kunde höra deras musikalitet och kompetens. De var gudar, jag lovar!
Samtalet som ändrade allt
Vilken tur att jag fick det där telefonsamtalet av Lennart Green som undrade om jag kunde komma på audition, alltså provsjunga för dem. Jag minns det så väl den där dagen på Fokus i Skara. Jag var ute på turné med Wallmans just då, på den tiden. För innan Drifters showade jag loss tillsammans med idag välkända artister på Wallmans Salonger i Stockholm.
Jag jobbade tillsammans med bland andra Martin Stenmarck, Jenny Velvet Petersson, Håkan Berg och Jakob Stadell och många fler underbara sångare och dansare.
Och innan Wallmans var det show av ett annat slag och genre. För då härjade jag runt på Cirkus i Stockholm i rollen som Emelie i damorkesten och spelade i musikalen ”I Hetaste Laget” i hela två år, med fem föreställningar i veckan.
Producent var ingen mindre än Vicky Von Der Lancken. Wow vilken kvinna och fantastisk person.
Musikal har varit min dröm sedan liten och att få spela tillsammans med Björn Skifs – min idol, härliga Johan Ulvesson och finaste Regina Lund i spetsen var magiskt under ledning av kapelmästare Anders Berglund.
Jag har gjort mer därtill innan jag tog över sångmicken och började fronta i Drifters. Jag har lånat ut min röst till After Dark som Carola. Det är något som jag är väldigt stolt över. Jag kan inte förstå det än idag, trots att det var 1996-97 nån gång. Jodå, fina recensioner fick jag minsann.
Dansbandslivet tog sin början
1999 startade min karriär tillsammans med dessa Skaraborgare och jag minns den gamla mintgröna bussen med en stor cirkusinspirerande logga med Drifters. Skulle verkligen jag få sjunga och musicera året om på olika platser och scener, logar och Folkets hus och ibland fina restauranger. Jag nypte mig i armen.
Jag gav dem fyra år på kontrakt från allra första början. Då förstår ni att jag har trivts som fisken i vattnet eftersom åren blev många många fler.
Även turnétid med en husbil som döptes och stripades upp med ”Baby On Tour”-loggor där min nya underbara lilla familj fick kuska runt, bo och leva efter vägarna. Ja, som tjej i dansband får man ordna, fixa och trixa så turnén kan rulla på som vanligt.
Mammaledigheten varade hemma i två månader och därefter flyttade vi in i husbilen halva veckor. Min man Linus var otrolig som ställde upp på detta vis som nybliven pappa till världens sötaste mirakel Jamie. Linus var också chaufför till ”Baby On Tour”-bussen – den mest fantastiska man som man kan önska sig. Allt för att jag skulle kunna fortsätta och sjunga i bandet. Det är kärlek det!
Med musiken i blodet
Ja, jag har ju i hela mitt liv utövat musik på olika sätt och i olika genrer. Min stora förebild, min far Roland Andersson, är väl den som inspirerat mig allra mest. Så direkt från födseln blev kroppen fylld av ljuva toner från repetitioner, jamkvällar och spelningar med pappas olika band. Många från släkten, på både mammas och pappas sida, var musiker.
Morfar spelade i olika sättningar med sitt dragspel och farmor trakterade många instrument och spelade bland annat med Rock Olga. Så jag får väl ända säga att det finns i generna.
Mina studier blev musik och jag skulle nog inte ta mig in på någon annan utbildning för den delen. Musik för hela slanten och det är det enda som jag kan.
Så min examen på Musikhögskolan var en dröm och sen har jag bara fortsatt min musikaliska resa. Hoppas den inte slutar än på ett tag.
Jag reser vidare i musikens tecken och hoppas få fortsätta tills jag kanske går omkring med den där rosa rullatorn som jag lovade min publik att jag skulle ha med Drifters, eftersom vi aldrig skulle sluta, och inte jag heller för den delen.
”MEN…… ” som min fina vän Tony Irving ofta säger i bästa programmet ever: ni vet, ”Let´s Dance”!
När slutet närmade sig
Det kom en tid på slutet som var svår att ta sig igenom. Vi ville som vanligt spela på heltid, men det gick inte riktigt för oss de senare åren. Så tankar att lägga ner började födas, även om det var mörka tankar och sorgligt. Man vacklade fram och tillbaka om beslut som aldrig togs.
Då kom pandemin och slog ner som en bomb i världen och hela tillvaron splittrades. Där gav vi upp kampen.
Drifters skapade musikhistoria, från 1962, och år 2021 tog den historien slut.
Jag är glad över att vi hann göra ett fantastiskt jubileum på Vara konserthus där vi firade mina 20 år och bjöd publiken på minnen och en konsert jag hoppas att de sent ska att glömma.
Jag glömmer varken er eller mina upplevelser av allt ifrån slit med långa turnéveckor till glamour i tyska stora tv-shower tillsammans med världsartister.
Ni finns här för alltid i mitt liv och jag kan fortfarande känna doften (trots covid som tog smak och lukt från mig) av kaffepulvret som vallade golvet och dammade runt era fötter och virvlade upp till scenen och letade sig såklart in i svalg och torkade ut slemhinnan(!!)
Den aromen var något av rena döden för en sångerska som skulle hålla på i tre och en halv timme per kväll. Och vet ni vad? Jag kan fortfarande blunda och höra ljudet av danssulorna mot golvet, sorl från prat och era varma applåder.
Men mest av allt känner jag fortfarande kärleken från er som verkligen älskade att dansa och lyssna till oss.
Tack från djupet av mitt hjärta att jag fick chansen att ta del av er.
/ERICA SJÖSTRÖM, KRÖNIKÖR
