I en skarpt formulerad debattartikel, signerad Christian ”Mini” Olsson från Swedish Dance Mafia, kritiserar han bristen på nytänkande i dansbandsbranschen. Han efterlyser också ett mer öppet sinne när det dyker upp nya aktörer som ägnar sig åt dansbandsmusik, men som gör det ”lite utanför ramarna”. Vem har sagt att ett dansband måste innehålla minst fyra personer?
Christian ”Mini” Olsson: Det är en varm försommarkväll utanför Granada i Lönsboda. Vi har gjort klart soundcheck för kvällen och vi tar en kaffe i solen. Då utbrister dåvarande keyboardisten i Sannex: ”Vilken 90-talsnonstop vill vi gå på ikväll?”
Vi dividerar ett tag. Förslag kommer upp. Helen och Gänget, Grönwalls, Wizex med Danne och Lena. Även band som Thorleifs, Thor-Erics, ”gamla” Sannex och Schytts nämns. Vi enas nog om att Wizex och Grönwalls hade varit kanon för kvällen.
Min kärlek till dansband har sannolikt inte gått någon förbi. Jag har sedan liten drömt om att få spela i ett dansband, vilket jag också kom att göra i cirka tio år, ”på heltid” som det så fint heter. En tid kantad av både toppar och dalar. De tio åren på vägarna kan jag summera ihop till en mening: ”På 90-talet hade vi över 1000 personer”.
Vad har då hänt? Hur har vi hamnat där vi är nu? Varför är det sviktande publik, varför spelas inte dansband i radio? I en värld där det efterfrågas förändring och utveckling måste jag säga att det inte händer mycket. Det fokuseras mer på turnébussar, högtalare och ljus än på det som borde vara kärnan i det hela: MUSIKEN! Det kreativa skapandet av det nya.
Vi spelar fräsch dansmusik, vi spelar modernt, vi spelar moget, vi spelar ruttet?
Spelar det någon roll vad det kallas? Vi hör väl inte en hårdrockare säga: ”Vi spelar fräsch doom metal, eller mogen blues”?
Om det, mot förmodan, ska testas något nytt, då ska det inte vara dansband alls. Gärna rock eller country, och helst ska det sjungas på engelska? Hur många ”dansbandshits” kan du räkna upp som sjungs på engelska?
Jag säger inte att dansband behöver vara sju grabbar i kostym som spelar saxofon, jag säger inte att de inte kan vara något helt annat. Fast det måste ju vara dansband, eller? Varje band har sin produkt, sin stil och profil. Jag sa det själv i podden Nonstop. Vad som är min bild av ett dansband är inte lika som andras bild, och det är ju bra. De skapar kanske något nytt?
Så nu kommer det: Lucianoz, killen från Rinkeby som chockade oss alla. Jag såg honom första gången på TikTok när han sjöng Stefan Borsch i en guldig leksaksmikrofon.
Det var underhållande, helt ok. Jag tänkte att det här är ploj. Den skeptiska dansbandsmusikern inom mig tog ton! Sen small det till! Han fick en dunderhit med Wizex gamla slagdänga ”Det är dej jag går och väntar på”, från 1984.
Här har vi en kille från Rinkeby som sjunger det ”dansbandigaste” (fint ord) som vi har och får en dunderhit. Borde inte det väcka lite rektioner från musikerna i branschen?
Jodå, det lät inte vänta på sig, men kanske inte på det sätt som man kunde tänkt sig. Han har aldrig turnerat 220 dagar om året. Han har inte roddat i 20 minusgrader, han har inte osv osv. Ingen reflektion över vad han faktiskt gjorde? Sjöng en dansbandslåt, rakt upp och ner. Bara trötta gamla ”dansbandsrävar” som romantiserar och höjer upp allt det som jag personligen tycker är den sämsta sidan med att vara på turné. Musiken borde vara i fokus. Inte teknik och att åka buss.
När idén till Swedish Dance Mafia föddes fanns det ingen plan alls. Det var ett sätt för mig att få utlopp för min kreativitet. Skriva, producera, skapa och ha kul. Så klart finns det saker som jag skulle ha gjort annorlunda om jag fick göra om det, fast det är just det….att det utvecklas med tiden.
När jag ser tillbaks på det som vi har åstadkommit (i stort sätt helt utan hjälp från branschen) och var vi är idag så gör jag det med stolthet. Jag är glad och tacksam för att det finns lyssnare, dansare och arrangörer som inte sitter fast i gamla normer. Som vågar öppna för förändring, tänka utanför boxen och släppa in ”The Outlaws”. Jag är gärna dansbandens svar på ”The Outlaws” för jag gör det på mitt sätt, för min skull, inte för någon trött bokare på ett nött kontor…
Jag kunde inte drömma om att jag skulle stå och sjunga mina egna låtar inför en dansande publik. Fast nu gör vi det, även om vi inte är ett ”riktigt” dansband, enligt vissa bedömare i dansbandsbranschen. För då måste man tydligen vara minst fyra personer.
På 90-talet behövde man vara minst fem och ha saxofon. Sen kom Arvingarna…
/CHRISTIAN ”MINI” OLSSON, SWEDISH DANCE MAFIA
Fotnot: Vill du svara på den här debattartikeln eller skriva en insändare i ett annat ämne? Skriv till redaktionen@dansbandsnytt.se
