I artisten Tomas Andersson Wijs populära podcast Hundåren – motgångspodden intervjuas denna vecka Casper Janebrink. Han berättar om Arvingarnas största svårigheter, misstag och om dansbandskulturens kamp för överlevnad.
– Löneutvecklingen för dansband överraskade mig verkligen, säger Tomas Andersson Wij till Dansbandsnytt.
För fem år sedan lanserade Tomas Andersson Wij Hundåren – motgångspodden. Han intervjuar artister och kreatörer om deras tuffaste perioder i karriären, hur de tog sig igenom och formades av just hundåren, som brukar syfta på de slitiga åren innan genombrottet – åren då man får ”slita hund” för att få det att gå runt, innan framgångarna ens kan anas vid horisonten.
I tisdags släpptes avsnitt 44, ett drygt två timmar långt samtal med Casper Janebrink om svåra perioder, jobbiga situationer och dumma beslut under Arvingarnas 36-åriga karriär. Lyssnaren får höra både om när Arvingarna fick sova bakom en glasskiosk på Gröna Lund i en månad, och när Casper kastade en säck med beundrarbrev. Men också om ekonomin bakom dansbandens slit.
I programpresentationen kan man läsa att ”Inga vet mer om hundår i musikbranschen än dansbanden. Dessa grovjobbare som går upp först och lägger sig sist, som spelar i fyra timmar, roddar all utrustning själva och ändå måste vända på varenda krona.”
Casper överraskade Andersson Wij
– Det var ganska mycket som överraskade mig under intervjun med Casper, säger Tomas Andersson Wij till Dansbandsnytt. En sak var pengarna, alltså den dåliga löneutvecklingen för dansband. Det var som att 60-talet hade hängt kvar, när arrangörer blåste alla artister och banden var underbetalda. De som verkligen tjänade pengar på danserna var ju restaurangägarna. Den biten har varit intressant att titta på, just att de band som var väldigt framgångsrika på 90-talet tjänade som en undersköterska. Då är något lite galet.
Andersson Wij konstaterar att ingen heller tog tag i låglöneproblemet och löste det, kanske för att dansbanden just ansågs vara musikbranschens grovarbetare.
– I dansbandsvärlden fanns det inte managers, åtminstone inte sådana med kraft att ändra på den gamla kulturen. Jag slås av att det är en kultur som inte verkat vilja förändras. Länge hade arrangörer till och med inställningen att det inte spelar någon roll vilket band som står på scenen, bara det går att dansa till.
”Fattade inte att det var så stort”
En annan sak som förvånade Tomas Andersson Wij var hur stor dansbandskulturen varit.
– På 90-talet fanns runt 3000 dansband och i många städer två olika dansställen som kunde ha dans samtidigt. Att det var så stort. Det hade jag inte fattat, trots att jag själv turnerar mycket runt i landet, kör samma vägar och besöker samma vägkrogar som dansbanden.
Du är väldigt påläst om dansbandsbranschen, hur kommer det sig?
– Jag läser på, och så har jag en fantastisk researcher, Fredrik af Trampe, som inför den här intervjun har ringt runt och pratat med andra dansband om konfliktlinjerna, utvecklingen, vilka problem som finns just nu.
I slutet av avsnittet diskuteras dansbandskulturens framtid, och Casper får där ge sin syn på saken. Tomas Andersson Wij lägger nu till en fundering om dansbandens betydelse för det fysiska och sociala mötet.
– Dansbanden har verkligen gjort att folk kommit ut och träffat varann, men idag – vart tar de vägen numera? Är det datorer och tv-apparater som fyller tiden? Det är synd, de sociala rummen behövs, med sina stunder av extas.
/LINA HASKEL, REPORTER
Podden ”Hundåren – motgångspodden” hittar du där poddar finns, bland annat på Spotify och Podbean.