När Rasmus Eriksson i dansbandet Date klev in i 16 Weeks Of Hell Goes Dansband gjorde han det med både tvekan och ett stukat självförtroende. 16 veckor senare – med målgång nu på söndag – står han med resultat som är svåra att ta in – både på vågen och i spegeln, men kanske framför allt i hur han ser på sig själv och sin egen förmåga.”Jag har gått från att vara en total soffpotatis till att övervinna rädslan för gymmet och visa för mig själv att jag faktiskt kan göra något sånt här”, säger Rasmus.
Han erkänner med ett skratt att han tidigare sett på deltagare i liknande utmaningar som mer eller mindre galna.
– Nu är man själv med i galenpannegänget.
Viktnedgången har varit ett tydligt mål – både för orken och för vardagen. Rasmus beskriver hur något så enkelt som att handla kläder tidigare har varit förknippat med motstånd.
– Det är inte så kul att shoppa när man är modell större. Kläder görs inte direkt för dem som inte passar in i smal-modet.
Men stoltheten handlar inte främst om siffror.
– Alla promenader jag har tagit innan familjen vaknat, alla långa gympass där övningarna i början kändes helt omöjliga – dem har jag tagit mig igenom. Att jag har hållit mig till programmet och inte fuskat, det är jag väldigt stolt över.
Resultaten – tydliga, men inte hela sanningen
När Rasmus summerar sina resultat landar han på cirka 24 kilo i viktnedgång och 17 centimeter mindre i midjemått. Ändå är det inte där han lägger störst fokus i efterhand.
– För mig är känslan av att orka gå i uppförsbacke utan att andas tungt mycket viktigare. Och att kunna gå in i en klädbutik och välja något jag faktiskt gillar.
En annan vinst som väger tungt är orken i familjelivet.
– Att kunna hänga med barnen i deras tempo står över alla siffror. Det betyder allt.
Han konstaterar också att han inte har vägt så här lite sedan tidiga 20-årsåldern.
– Det är ju ett eller några år sedan, om man säger så.
Sjukdom och överbelastning – men inget stopp
Resan har inte varit spikrak. Tidigt i programmet blev Rasmus sjuk och tvingades vila från träningen några dagar.
– Det var väldigt frustrerande. Man vill ju bara komma igång.
Mot slutet har han även haft problem med ett muskelfäste i vänster ben, vilket har begränsat vissa benövningar.
– Det verkar vara överbelastning. Men jag har fortsatt med promenader och har gjort det jag har kunnat.
När programmet nu är avslutat beskriver han både kropp och huvud som ordentligt slitna.
– Man är ganska mör. Återhämtningen har kanske inte varit optimal, så första planen är lite julledigt innan jag kör vidare.
Den största prövningen: tiden från familjen
Överraskande nog har den tuffaste delen inte varit själva träningen.
– Den största utmaningen har varit all tid som har försvunnit från familjen.
Med heltidsjobb, turnéliv och två barn hemma blev ekvationen ibland svår att få ihop.
– Här vill jag ge enorm cred till min fantastiska sambo som har fått ta mycket ansvar hemma när jag har lagt så mycket tid på träningen.
Vid vecka 9–10 började tankarna på att ge upp smyga sig på.
– Det är ruskigt tufft och väldigt enformigt. När det dessutom är mycket på jobbet kan man bli ordentligt modfälld.
Lösningen blev envishet – och stöd.
– Jag fick slå på pannbenet, prata med min sambo och med människor runt mig. Christian i bandet har varit ett jättestöd. Han har gjort både 16 Weeks Of Hell och fortsättningsprogrammet, så han vet exakt hur tufft det är.
Små segrar som bar hela vägen
Invägningarna på måndagarna blev viktiga milstolpar.
– De påminner en om att det faktiskt gör skillnad.
Lika betydelsefulla var de små segrarna i vardagen.
– När man märker att man klarar mer i gymmet än tidigare, eller måste köpa nya kläder för att de gamla är för stora – det ger en rejäl egoboost.
Överraskningar och nya insikter
Rasmus erkänner att mycket har överraskat honom.
– Jag trodde inte att jag skulle bli mätt på portionerna. Man äter mycket mindre, men kroppen anpassar sig snabbare än man tror.
Att känna sig bekväm i gymmiljön var en annan överraskning.
– Alla muskelberg där inne skrämde mig inte alls så mycket som jag trodde.
Och så resultaten.
– Jag har fått biceps! Det har jag aldrig haft förut. Det är klart att det är lite kul.
Synen på mat har också förändrats.
– Jag har testat allt möjligt tidigare – viktväktarna, pulverdieter, LCHF. Nu har jag fått en bättre förståelse för hur en bra makrofördelning kan se ut. Samtidigt måste man få njuta också. Det ska ske på mitt sätt framöver.
Blicken framåt – balans och livsglädje
Framåt är målet tydligt: att skapa en hållbar vardag.
– Fyra till fem dagar i veckan ska jag göra något fysiskt. Om det är gym eller powerwalk får variera. Men återhämtningen och träningen måste passa familjens schema, inte bara mitt.
Rasmus pratar gärna om balans – och om att njuta av livet på ett nytt sätt.
– Njutning kan lätt bli ohälsosamma vanor. Det blev det för mig. Nu ska balans vara måttstocken.
Han ser fram emot att kunna vara mer aktiv i barnens liv, men också att fortsätta spela och möta publiken.
– Vi har mycket på gång med Date också.
Och så framtidsdrömmen, sagt med glimten i ögat.
– Beach 2026? Ja, varför inte!
Resan började med tvivel och rädsla. Den slutar med en stark övertygelse.
– Kan jag, så kan vem som helst. Det är ruskigt tufft och man måste verkligen ha bestämt sig. Men en sak är säker: jag ska inte tillbaka till hur det var innan.
Nu väntar julfirande – och förhoppningen att få möta alla som hejat längs vägen ute på dansbanorna under 2026.
/NIKLAS LINDH (TEXT)