Hoppa till innehåll

70-talets dansbandstexter: Från pinsamma nödrim och sexism till naturromantisk lyrik

Thomas Lind, krönikör på Dansbandsnytt, tycker att trummor är coolt. Foto: Niklas Lindh

Sportjournalisten Thomas Lind har en enorm kärlek till dansbandsmusiken från 70-talet. Otaliga är de låttexter som han kan utantill, och dansbandshistoriens gyllene årtionde, som Thomas växte upp med, påverkar livet än idag. Ofta lyssnar han på 70-talets ljuva tongångar, och fascineras av texterna. Vissa helt fantastiska, enligt Thomas. Andra texter imponerar betydligt mindre på honom. Det här är Thomas Linds tredje krönika för Dansbandsnytt.

Taktfast, trallvänligt och inte minst dansvänligt. Dansbandsmusiken står sig i många delar väl i konkurrensen med andra musikstilar. Men när det kommer till texterna så är det rätt ofta ganska torftigt, nödrimmande, och en del rent ut sagt av manschauvinistisk karaktär.

Mulliga gulliga Ann-Katrin, visst är hon fläskig men hon är fin. Hon är en så jag gillar, det gör väl alla killar”.

Så går den första textraden i Jigs-låten, ”Mulliga gulliga Ann-Katrin”, ett av spåren på Goa Bitar 2 från 1973.

I ”Vad har du under blusen Rut”, Schytts populära dänga från 1974, lyder en av textraderna: ”Då såg jag någonting jag aldrig sett förut, när hon tog av sig blusen ja då titta dom ut. Nu vet jag vad du gömde Rut, så fort jag såg dom välla ut, då gav jag upp ett glädjetjut. Vad har du under blusen Rut

Det här är ju texter som aldrig skulle skrivas i dag, vilket får betraktas som ett sundhetstecken.

”Vi går hem till Max”, Max Fenders låt från 1975 som fick sitt stora genombrott i Nygammalt, innehåller också några textrader som är så fulla av nödrim att jag nästan får ta fram skämskudden:

Vi går hem till Max, här är låten med stuns i. Kom nu är det dags, åh vi går hem till Max. Vi går hem till Max och ös till tusen det blir det. Och med lite flax, ja då går vi hem till Max”.

Men det finns även dansbandslåtar med riktigt bra texter. Som ”San Marino”, skriven av Paul Paljett (Paul Sahlin) och ett av spåren på Vikingarnas Kramgoa låtar 4 från 1977.

Nu är kvällen här en sista gång, ensam går jag över stenlagt torg. Nattens felor stämmer upp sin sång, ekande mot stadens borg. Solens tempel reser sig mot skyn, likt teaterns vackra bilddekor. Månen lyser upp en skönhetsvy, den jag älskar varje år.

Farväl adjö San Marino jag ska aldrig glömma dig, all den skönhet du givit mig vid Monte Titano. Farväl adjö San Marino kanske ses vi nästa år, men varma vindar ger en vår i San Marino

Så vackert, en så målande beskrivning av San Marinos skönhet och samtidigt med ett stänk av vemod över ett farväl till det lilla landet på den Apenninska halvön.

”Där näckrosen blommar”, Flamingokvintettens Svensktopps-hits från 1974, är ett annat exempel på naturromantisk lyrik:

Långt bort där björkskogen drömmer, famnad av månljus och sol. Skogstjärnen fjärran sig gömmer, blå som en vårblyg viol. Ständigt jag dit ville ila, alltid jag där ville bo och vid din strand finna vila, smekt av din ljuvliga ro.

Vid ditt tysta vatten vill jag för evigt bli kvar. Och i sommarnatten drömma om det som var. Där i nattens timma tråda små älvor sin dans. Stilla bland björkarna glimma junimånens glans”.

Visste ni förresten att ”Där näckrosen blommar” skrevs redan 1928 och i originalversionen sjöngs in av Adolf Jahr?

Många covers har gjorts på låten, förutom av Flamingokvintetten även av Göingeflickorna, som 1963 nådde Svensktoppen med sin version.

Men det är, som det brukar heta, en helt annan historia.

/THOMAS LIND, KRÖNIKÖR