Hoppa till innehåll

Ulf Georgsson, krönikör: Grejen med dansband – Bu och bä, yes och ouch!

Musikern och låtskrivaren Ulf Georgsson har avlidit. Foto: Privat

Ulf Georgsson är en av Sveriges riktiga dansbandsveteraner, med en stor kärlek till dansbandsmusiken och danskulturen. Han spelar fortfarande i Bhonus, och var med i Flamingokvintetten under bandets sista åtta år. Dessutom är Ulf en av Dansbandsnytts fasta krönikörer. Den här krönikan är hans första:

Detta med dansband… Så många uppfattningar och så mycket reflektioner hit och dit. Bu och bä. Yes och Ouch! Men att musiken gör intryck och levererar än idag, råder det ju inget tvivel om! 

Låt oss ta det från början – då det gäller mig. Jag är född 1962 i det som kan kallas ”Sveriges svar på Liverpool”. I västgötska Kinna var det nästan bara textilindustri och musik som gällde då. Mitt val blev enkelt. Jag satte mig bakom trummorna vid 14 år ålder och där har jag suttit kvar! 

Det kryllade av heltidsband i trakten där jag växte upp och dansband var en naturlig del i den kultur man hade som ung på tidigt 70-tal. På en förfest på gymnasietiden, kunde man lika gärna digga loss till Vikingarnas ”Jackpot”, som till Deep Purples ”Smoke on the water”. En salig, musikalisk blandning alltså. Där dansband alltid var en naturlig självklarhet. 

Det creddigaste och coolaste bandet

Att de så kallade ”förståsigpåarna”, det vill säga den vänsterviktade kultureliten, slog undan fler och fler dansbandsben gjorde mig inget! Att discon kom och att punken rörde runt i trendgrytorna, bekom mig inte. Jag lyssnade på det jag gillade (Sparks, 10CC, Queen m fl). Men dansband fanns där alltid!! Jag kanske inte ägde så många dansbandsskivor, jag dansade med knapp styrfart, MEN respekten för dansband fanns där alltid. Och de musikaliska örhängena från denna ursvenska epok lever kvar än idag! (Som parentes kan jag nämna att det creddigaste och coolaste dansbandet då, var Flamingokvintetten. Ett band som jag hade äran att få vara med i under deras sista åtta år!)

I början av 80-talet då man berättade för omvärlden att man spelar i ett dansband, försökte man alltid frisera orden…”Det är inget vanligt dansband”, ”Vi kör mycket på engelska”, ”Vi låter inte som alla andra” o s v. Men med tiden struntade man i det. Folk får ta en som man är! Och ju längre ut i den perifera vischan man kom i det avlånga Sverige, desto mer accepterad blev man. Dansband har alltid varit som störst på landsbygden och så kommer det nog att förbli! Att be om ursäkt och försöka spela nån annan, har aldrig varit min grej.

Stå upp för dansbanden

Så att stå upp för dansbanden i vått och torrt, DET har varit min grej! En underbart trevlig genre, som gett mig så himla mycket positivt. Förhoppningsvis har man uppskattats för det man har gjort på scenen och på plattor genom åren. Därför är det himla kul med denna fina satsning som Niklas Lindh nu gör, tillsammans med andra eldsjälar. Bevarar kulturen och för arvet vidare. DET är nåt fint det!

Jag har mycket att berätta från alla mina år på turnévägarna och jag har fortfarande en nyfiken blick på vart dansmusiken tar vägen och hur den utvecklas. 

Så jag ber att få återkomma med fler tankar, reflektioner och anekdoter framöver. Tills nästa gång vi hörs, hoppas jag att allt går som en dans!

/Ulf Georgsson