Ulf Georgsson, krönikör på Dansbandsnytt ända sedan starten, berättar om livet på turné. Om hur det var i bussarna på 1980-talet, vad man gjorde när man inte surfade på mobilen, och så om omställningen i livet – från flera årtionden som dansbandsmusiker på heltid till ett ”Svensson-liv” med musik och spelningar på ett annat sätt. Det här är Ulfs´ egna ord, om livet då och nu.
”Vi har varit på turné…och har kommit lätt på sné”.
Ni som har åldern inne, vet att visan fortsätter ”Finns det ingen som kan säga var vi e´?”
Detta med att turnera är mytomspunnet och lite världsfrånvänt. Ett sätt att leva, helt enkelt. Vara Vägens riddare. Själv låg jag ute på vägarna med Bhonus i över 30 år – på heltid. Idag kan man ofta fundera på hur man fixade det!? I första hand sett till det praktiska.
I början av 80-talet fanns det ju varken kontokort, mobiltelefoner eller Internet. Man åkte omkring med gömda gager i bussarna och plockade fram de sedlar som behövdes för att fylla tanken med diesel. Hur fördrev man tiden?
Ja, på den tiden fanns ju inget att jämföra med. Det fick bli en god bok, småtjôt med spelkompisarna eller att sova. Den enda kontakten man hade med omvärlden, var via FM-radion. Envägskommunikation. Var man tvungen att ringa nån, fick man stanna vid en telefonautomat och mata in en massa mynt…
Det var ett liv som jag idag upplever som smått omöjligt. Men då! Inga problem! Man fick ju se sig om i vida världen, man fick ha skoj med polarna och man fick göra det bästa som finns; man fick spela musik!
Så man tyckte nog att det var värt allt. Sena nätter vid ratten, måltider och måltidstider som man kan ifrågasätta, skumpande färder i en buss som då och då råkade ut för haveri….
Men det goda måste ha upphävt! Det var ”bandet framför allt”. Att vara sjuk fanns inte på kartan. Vid feber och annat elände, fanns det alltid nån Alvedon eller liknande. Den enda anledningen till frånvaro var egen begravning!
Nu har man lagt turnélivet på hyllan och jag måste erkänna att jag, till en början, trodde att det skulle bli väldigt svårt och ovant. Men med facit i hand kan jag berätta att det känns mycket bra att ha tagit det där steget bort från ett evigt turnerande. Nu är det fasta rutiner och mer ”Svensson-liv” som gäller. Normala jobb och normala tider. Allt blev mera normalt!
Gudskelov får man ändå fortsätta med musicerande, om än klart mer sällan. Bhonus spelar några gånger per år och det är en fröjd varje gång. Vi har grymt kul ihop och låtarna sitter som en smäck. Dessutom har jag äran att få lira med min son, Douglas, och hans vänner i bandet ”Örnarna”. Helt fantastiskt kul!
Den största skillnaden mellan då och nu är just detta med turnerandet. Vi har ingen stor buss som kan krångla och kosta dyra pengar. Vi har inget PA eller annan musikutrustning. Vi har bara våra instrument och varann! Allt vi saknar hyrs in. Ljudtekniker, musikanläggning och fordon. Så himla skönt…
När man kollar på hur det ser ut i dag och jämför med hur det var då, får man en del funderingar. Kommer turnerandet i framtiden bli mer av detta att man bekvämt åker med tåg / inhyrt fordon? Väl på plats står allt uppställt tack vare inhyrd ljudtekniker. Ja, den som lever får se…
Som ni förstår så saknar jag inte turnerandet, men att spela har nog aldrig varit roligare!
/ULF GEORGSSON, KRÖNIKÖR