KRÖNIKA AV TONY IRVING: Det finns en fråga som jag får mer och mer ofta: ”Tony, varför är det så få män som dansar idag?”
Och det är en viktig fråga. För om vi ska förstå varför samkönad dans blivit en naturlig del av vår dansvärld, måste vi också förstå varför balansen på dansgolvet förändrats.
Låt oss vara tydliga: Männen har inte försvunnit. Men de har blivit färre. Och framför allt – färre nya män hittar in.
Det är där problemet ligger. Och orsaken? Den är inte enkel. Den är ett resultat av samhällets förändring.
Swipe istället för swing
Vi börjar med det mest uppenbara: Mobilen. Sociala medier. Det konstanta flödet av snabb bekräftelse.
Vi lever i en tid där underhållning, relationer, flirt och gemenskap finns i fickan.
Förr gick du på dans för att träffa människor. För att känna närvaro. För att mötas på riktigt. Idag swipear du.
Dansgolvet var en gång ett socialt centrum. Idag konkurrerar det med TikTok, Instagram och dejtingsajter.
Och handen på hjärtat – mobilen vinner oftare än vi vill erkänna.
Sårbarhet vs. maskulinitet
Sedan har vi trender. Män följer trender mer än de vill erkänna. Det som anses coolt styr mycket.
Idag är gymmet trendigt. Gaming är trendigt. Individuell prestation är trendigt.
Men pardans? Det kräver närhet. Samarbete. Kontakt. Och framför allt – sårbarhet. Tre saker som dagens samhälle ofta tränar bort hos unga män.
För vi måste också prata om något djupare: Maskulinitet. Hur många pojkar växer inte fortfarande upp med tanken att pardans är ”tjejigt”? Eller ännu värre – att det är något man riskerar att bli hånad för?
Det där sitter djupare än vi tror.
Rädd att göra fel
Och så finns skammen. Det här tror jag är större än vi vågar erkänna.
Många män vill dansa. Men de vågar inte börja. Inte för att de inte är intresserade – utan för att de är rädda att vara dåliga.
Att se dumma ut.
Att göra fel.
Att inte förstå.
Att tappa kontroll.
Och i ett samhälle där män ofta fostras till att vara starka, säkra och kompetenta, blir dansgolvet plötsligt en plats där du måste erkänna: ”Jag kan inte det här.”
Det kräver mod. Stort mod.
Prestation skrämmer nybörjare
Sedan kommer vi till något dansvärlden själv måste ta ansvar för: Vi har byggt en alldeles för hög tröskel för nybörjare.
När jag började dansa fanns en enkel väg in. Man gick en kurs. Man gick ut och dansade. Man lärde sig genom att göra.
Idag möter nybörjaren ofta ett dansgolv fullt av avancerade turer, tekniska regler och ibland en kultur där prestation kommit före glädje.
Det skrämmer bort folk. Och om du redan är osäker? Då går du inte tillbaka.
Tappad lekfullhet
Vi måste också våga prata om tävlingsdansens påverkan.
Jag älskar tävlingsdans. Det är min konstform. Min idrott. Mitt liv.
Men när tävlingsestetik börjar dominera socialdansen händer något. Socialdans blir prestation. Och när dans blir prestation tappar vi lekfullheten.
Socialdans ska inte kännas som ett prov. Det ska kännas som frihet.
Andra arenor tar över
Och kanske den största förändringen av alla: Dans är inte längre den självklara mötesplatsen den en gång var.
Förr var dansgolvet där relationer började.
Där blickar möttes.
Där händer fann varandra.
Där kärlek kunde växa.
Det var en social motor. Idag finns andra arenor för det. Och när den funktionen försvann, försvann också en stark drivkraft för många män att ens börja.
Här börjar lösningen
Så vad gör vi? Hur bygger vi tillbaka en kultur där fler pojkar och män vågar dansa? Det tänker jag skriva om i nästa krönika.
För lösningen börjar inte på dansgolvet.
Den börjar i skolan.
/TONY IRVING, KRÖNIKÖR