Tony Irving fick några kritiska kommentarer i sociala medier kring sin senaste krönika här på Dansbandsnytt, en krönika där han lade fram förslag på hur dansbandsscenen kan överleva. Här besvarar han de frågeställningar som uppstod.
Jag möter ofta människor som säger till mig: ”Tony, du förstår inte vår värld.”
Och varje gång tänker jag samma sak: vilken värld menar du?
För om det är dansens värld vi pratar om, då är det faktiskt mitt arbetsfält. Under ett enda år besöker jag runt 15 olika föreningar, undervisar på kurshelger, arbetar med lika många dansband, står på festivaler, dansbandsveckor och socialgolv från norr till söder. Jag möter dansare, arrangörer och musiker i alla åldrar, på alla nivåer.
Jag lyssnar.
Det är kanske det viktigaste ordet här.
Jag lyssnar.
”Ingen säger vad som är fel”
Mina krönikor är inte byggda på antaganden eller fantasier. De är byggda på hundratals samtal, observationer och upplevelser. På det jag hör från människor som lever i den här kulturen varje vecka.
Och ändå, när jag skriver om utmaningar i dansvärlden, får jag ofta höra att jag har fel. Det intressanta? Nästan ingen säger vad som är fel.
Istället blir det personligt.
”Du är inte där tillräckligt.”
”Du förstår inte.”
”Du är för långt ifrån.”
Men om jag nu har fel – hjälp mig förstå. Förklara. Resonera. Utmana mig med fakta, erfarenheter och perspektiv.
För debatt bygger utveckling. Angrepp bygger murar.
~
Och låt oss vara ärliga: vi står inför en verklighet där dansgolven på många håll blir tunnare, arrangörer kämpar för att få ekonomin att gå ihop och dansband lägger ner eller spelar färre kvällar.
Det här är inte dramatik. Det är statistik, erfarenhet och verklighet.
För bara en månad sedan satt jag på ett branschmöte med arrangörer, dansband och dansare. Vet ni vad vi pratade om?
Exakt samma saker.
Minskad återväxt.
Färre unga.
Mindre spontan socialdans.
Högre trösklar för nybörjare.
~
Så min fråga blir enkel:
Om vi som ser förändringen inte får prata om den – hur ska vi då förändra den?
Att älska dans handlar inte om att försvara allt som det alltid varit. Det handlar om att våga se det som behöver utvecklas.
För om vi fortsätter säga att allt är fantastiskt medan golven långsamt töms … då kanske det största problemet inte är kritiken.
Utan tystnaden.
/TONY IRVING, KRÖNIKÖR