TONY IRVING: När vi under lördagskvällen firade vårt 200:e avsnitt av Let’s Dance slog det mig med full kraft – jag var 40 år när allt började, och idag är jag 59. Det betyder att en tredjedel av mitt liv har kretsat kring detta program. Let’s Dance har inte bara påverkat mitt liv, det har format ett helt danslandskap.
Under 19 år har vi dansat oss igenom förändringar, inte bara i hur vi rör oss på dansgolvet – utan också i hur vi som samhälle ser på dans, underhållning och vad som verkligen engagerar.
Från början var Let’s Dance något nytt, nästan vågat. Ett TV-program som tog pardansen in i vardagsrummen – med glitter, glamour och klassisk koreografi. Idag är det ett program i ständig förvandling. Lördagkvällens jubileumsshow är ett tydligt exempel: vi har ljusare färgpaletter, en kvinnlig speakerröst, och fler moderna show dance-nummer som tar över där de klassiska stilarna en gång dominerade. Resultatet? Vi lockar fler unga tittare än någonsin tidigare.
Och ärligt talat – det är precis det vi behöver. Vill vi fira 200 avsnitt till, måste vi våga förändras. Förändringen skrämmer inte mig, den inspirerar. För dansvärlden i stort borde det här vara en väckarklocka. Vi pratar ofta om att vi vill ha unga in på socialdansgolvet – kanske är det dags att titta på vad Let’s Dance gör rätt. Kanske är det just denna typ av modernisering som klubbar, arrangörer och kursledare behöver anamma. För vet du vad? Det verkar faktiskt fungera.
Men – och här kommer mitt “men” – något gnager i mig efter kvällens resultat. Arantxa åkte ut. Och jag kan inte släppa det.
I två veckor har hon levererat några av de mest avancerade koreografierna vi haft i år. Hon har fått dansa med rekvisita, i tempon som skiftar, med komplexa rörelser och tunga tekniska moment. Och hon har levererat – gång på gång. Samtidigt ser vi andra tävlande få enklare nummer, ibland på gränsen till barnlek, där det räcker att röra sig själv utan hänsyn till förning eller samspel.
Det väcker frågan: är det verkligen lika för alla?
Är det rättvist att dansare som pressas till sitt max åker ut, medan andra seglar vidare tack vare mer tillgängliga nummer som bygger på show snarare än dans? Jag är besviken. Inte bara för Arantxas skull, utan för vad det säger om vår utveckling.
Det verkar som att dagens publik röstar på upplevelsen – inte prestationen. De nya dansstilarna, mer inriktade på soloinslag och visuell effekt, fångar ögat men kanske inte alltid danshjärtat. Och det är fine – till en viss gräns. Men jag hoppas att vi inte helt tappar bort den dans som bygger på teknik, samspel och musikalitet.
Let’s Dance speglar vår samtid. Och just nu är vi i ett skifte. Vi vill ha show. Vi vill ha något som känns. Och det ser ljust ut för framtiden – för vi utvecklas. Men vi får inte glömma kärnan. Dans är inte bara show. Det är kropp, själ och samspel. Och det förtjänar att få synas, även i en värld där allt ska gå fort och glittra mer.
200 avsnitt. Jag är stolt. Jag är rörd. Jag är engagerad.
Och jag är fortfarande inte färdig.
/TONY IRVING, KRÖNIKÖR