Hoppa till innehåll

Skolbetygen rasade – han var med i 16 band, nästan samtidigt 

Musikern och låtskrivaren Ulf Georgsson har avlidit. Foto: Privat

När musiken nästan totalt tog överhanden i Ulf Georgssons liv, så var det svårt att få skolbetygen att hålla samma toppnivå som tidigare.  Men det blev ju ändå ett liv i musikens tjänst för en av våra stora och rutinerade dansbandsmusiker och låtskrivare. Ett musikaliskt möte blev dock oväntat skämmigt. Ridån gick ner. I alla fall över några unga killar med rodnande kinder. Missa inte Ulf Georgssons nya krönika för Dansbandsnytt:

Det där med bredden, det är viktigt! Inte minst inom musik. Att få inspiration och kunnande från många olika håll är a och o. 

I mitt fall vaknade intresset för olika genrer under gymnasietiden. En fantastiskt trevlig period i mitt liv, för övrigt! Utan skryt kan jag berätta att jag gick ur nian med nästan bara femmor i betyg, men under gymnasietiden lyckades jag sänka mina betyg rejält. Från 4,8 till 3,2. Anledningen? Musiken tog överhanden! 

Det var under dessa tre år som jag var med i 16 band – nästan samtidigt! Tro pelle att betygen blev lidande! Inte tusan hade man tid att plugga, när man var mitt inne i sin musikaliska utveckling. Till råga på allt försökte man bli världsmästare i volleyboll och sportjournalist samtidigt…

Men 16 band var det och alla hade olika musikstil och namn! Det var punk, funk, betongrock, jazz, femtiotalsrock, ska, reggae och ren pop.

Sporten var att ge banden roliga och intressanta namn. Vad sägs till exempel om de båda punkbanden ”Tipslappers” och ”Kylskåpsreparatörers”? Eller fyndiga ”Volvo petrus” (latin för rock and roll). För att inte tala om ska-bandet ”Ska-vank”!

Jodå, visst hann jag med dansband också! Under några år var jag med i brorsans band, Tonnys, som sedermera blev ”Gula orkestern”.

Men att ha testat en mängd stilar, förutom dansband, är jag tacksam över idag. Man får bredd, rutin och kunnande. Viktigt!

När The Brylers gjorde entré

Nu ska ni får höra hur det gick med ett av alla de musikaliska projekt vi hade på Marks gymnasieskola (belägen precis emellan Kinna och Skene, tre mil söder om Borås).

En något äldre elev, Thomas Persson, kom till mig en dag och berättade att vi skulle starta ett band som bara skulle spela 50-talsrock. Namnet var redan bestämt (såklart), det blev ”The Brylers”. Tanken var att vi som trakterade instrumenten verkligen kunde lira, MEN att de som skulle sjunga troligen aldrig mer skulle stå på en scen fler gånger i sina liv! 

Vi tänkte så här; ”Vilka brinner mest för Elvis, Chuck Berry, Little Richard och de andra husgudarna från 50-talet?” Svaret var givet och vi traskade bort till fordonsteknikerna på skolan. ”Grabbar, vill ni vara med och sjunga gammal rock´n roll”? Först var det en tveksam och avvaktande reaktion vi fick. 

Osäkerheten lyste igenom och vi blev tvungna att övertyga på nåt sätt. ”Men grabbar… Ni får stå längst fram och lysa. Snacka om att tjejerna kommer att bli impade!” Det gjorde susen och plötsligt hade vi en skvadron front-män som verkligen brann för grejen. De pluggade texter, kom på coola moves och hittade scenutstyrsel (även för oss andra, kompmusikerna).

Succén var given och vi hade grymt kul med detta gäng! Thomas och jag konstaterade att ”The Brylers” inte bara var en bra rock-akt. Det blev till och med ett ”socialt projekt”. Ett experiment som lyckades till hundra!

Nu rullade hjulen och vi fick spelningar till och med utanför kommungränsen! På den här tiden hade vi faktiskt fungerande fritidsgårdar i vårt avlånga land. Det bjöds på konserter under kvällstid ibland och vi i Brylers fick plötsligt äran att få spela i Borås (över tre mil bort). Stort! 

Jag och Thomas fortsatte att smida planer och spånade vidare. Vi borde kontakta fler fritidsgårdar, bredda våra domäner och göra ett namn ute i stora världen. Att komma till Göteborg blev en förhoppning och dröm…

”Bättre än Kung Sune och Göteborgsrockarna”

En dag berättade så Thomas för mig att han minsann ringt till fritidsgården i Mölnlycke – och vi fick lov att komma!! Mölnlycke… man kan ju nästan nudda Göteborg då man är i Mölnlycke! Jag frågade Thomas hur han bar sig åt, hur han lyckades sälja in oss? 

Thomas sa; ”Fritidsledaren i Mölnlycke frågade om vi var bra. Då frågade jag i min tur om han hört talas om Kung Sune och Göteborgsrockarna? Jo, det hade han. Vi är mycket bättre än dem”, hade Thomas sagt.

På den här tiden hade en våg av nostalgi svept in över landet. 50-talsband som The Boppers, Sha-Na-Na, Rockfolket och just Kung Sune, var väldigt populärt. Jag kanske i det tysta tyckte att Thomas överdrev lite då han jämförde oss med självaste Kung Sune och Göteborgsrockarna… Men spelningen fick vi! 

Vilken känsla! Nu låg hela världen framför oss. Vi var på väg mot Göteborg…nästan! 

Vi roddade upp prylarna på den fina fritidsgården i Mölnlycke och fram kom den trevlige fritidsledaren och presenterade sig som Björn. Vi förstod lite till mans att Björn var insatt i detta med musik, då han bland annat kommenterade Thomas’ fina förstärkare.

– Sysslar du själv med musik, frågade jag och Thomas.
– Ja grabbar…Ni kanske har hört talas om Kung Sune och  Göteborgsrockarna? Det är jag som är Kung Sune…

Ridå!

Vad lär vi oss då av allt detta? Jo, att det är toppen att testa på så många musikstilar man bara kan. Vi har även lärt oss att alla kan bli artister, bara man brinner för musiken. 

Slutligen att ”man ska tänka på vad säger, så att man inte säger det man tänker”!

/ULF GEORGSSON, KRÖNIKÖR