”Det måste gå att dansa till” är inte bara en välkänd låt med Larz Kristerz utan också något av en grundsyn hos många dansband för att anpassa sig till danspubliken. Men den anpassningen kan ibland gå alldeles för långt, enligt Dansbandsnytts krönikör Tony Irving.
Härom veckan publicerade Dansbandsnytt en artikel med Engdahls där medlemmarna berättade om låtar som de egentligen skulle vilja spela, men hur låtar har fått väljas bort som en anpassning till danspubliken. Enligt Tony Irving så är det snarare dansarna som borde anpassa sig till banden. I och med den här krönikan slår han ett slag för att få bort en förlegad syn på vad dans egentligen är…
Tony Irving: Det är något paradoxalt med hur vi ser på dansbandsmusik i Sverige. Här har vi artister som besitter en otrolig musikalisk skicklighet, förmåga att skapa stämning och en passion för sitt hantverk. Ändå tvingas de hålla tillbaka sitt artisteri för att anpassa sig till en förlegad syn på vad ”dansant musik” ska vara. Dansare har genom åren stagnerat i sin förståelse av musik och ställt krav som håller banden fast i en mall som snarare hämmar än utvecklar både musiken och dansen.
Vi pratar ofta om dansant musik som om det vore en fix färdig mall – en fyrtaktsbugg, en strikt fox eller en schlagerballad med en takt som alla känner igen. Men det är just det som är problemet. Vi dansare har i många fall glömt bort att all musik kan vara dansant om vi bara är villiga att utmana oss själva och lyssna.
Istället för att tvinga dansbanden att spela inom de snäva ramarna av vad vi uppfattar som ”dansvänligt”, borde vi vara öppna för att låta musiken leda oss. Kanske är det dags att vi lär oss mer än bara bugg i tre olika tempon eller att mixa en halvdan foxtrot med en konstig tolkning av vad vi tror är musikens ”anpassning”.
Tänk om vi istället kunde ge banden utrymme att utveckla sitt eget sound, utan att känna pressen att leverera exakt samma låt i olika förpackningar för att behaga dansgolvet. Tänk om vi kunde inspireras av nya rytmer, oväntade melodier och ett bredare spektrum av musikgenrer.
Ja, det skulle kräva att vi dansare utmanade oss själva, lärde oss nya steg och kanske släppte kontrollen lite grann. Men vore inte det just vad dans handlar om? Att uttrycka sig, vara närvarande i musiken och låta kropp och själ följa med på en resa, oavsett om den resan går genom jazziga toner, funkiga beats eller något helt annat?
Musik är levande, ständigt i utveckling. Så varför skulle vi begränsa den till att bara passa in i en liten, fyrkantig låda märkt ”dansvänligt”? I slutändan är det vi själva som förlorar på att hålla fast vid gamla mönster. Dansbandens artisteri är en skatt som borde få blomstra fullt ut, och vi dansare borde vara de första att omfamna den förändringen.
Så, låt oss öppna våra sinnen och släppa taget om förutfattade meningar. Vi har allt att vinna på att bredda vår dansrepertoar och låta musiken – vilken musik som helst – leda oss. För om vi låter dansbanden spela vad de vill, kommer vi att behöva möta musiken med öppet sinne och utveckla vår egen förmåga att röra oss till den. Och är inte det, trots allt, vad dans egentligen handlar om?
/TONY IRVING, KRÖNIKÖR
