När 2025 ska summeras och nästa år anas, så är Dansbandsnytt glada över att kunna publicera några gästkrönikor där ordet är fritt. I dag, på årets sista dag, ger vi ordet till Pär Winberg från skivbolaget Atenzia Records, som drivs av Pär och Christina Winberg. Atenzia har många populära dansband i sitt stall, liksom artister i närliggande stilar. Pär själv har arbetat i skivbolagsbranschen i många år, och här delar han med sig av sina tankar om dansbandsmusik och framtiden:
Pär Winberg: Dansbandsåret 2025 blev ett märkligt år.
Det gungar i golven. Men ibland är det mer tomrum än tryck.
Jag ser hur fler band lägger av.
Jag hör arrangörer säga att det är för dyrt med levande musik.
Och plötsligt står man där en lördagskväll.
Ingen orkester. Bara en spellista. Kallar det dans.
På pappret sparar man pengar.
I verkligheten kostar det mycket mer.
För utan levande band dör scenen långsamt.
Utan musiker på scen får vi inga nya låtar, inga nya berättelser, inga nya profiler.
Det som oroar mig lika mycket är något annat.
Vanligt folk vågar knappt gå ut och dansa på vissa ställen längre.
De känner sig i vägen.
Som om dansgolvet bara var till för de mest inbitna, mest tränade, mest seriösa.
Socialdansen tar stryk.
Ibland känns det som att det bara är båtarna som fortfarande är socialdans.
Där skrattar man.
Där blandas nivåer, åldrar, stilar.
Där är det okej att missa ett steg, snurra fel, garva åt det och fortsätta.
Det är inget träningsläger. Det är en danskväll.
Det är också där jag ser beviset på att dans fortfarande är populärt.
När det är tillåtet att bara vara människa.
Inte prestation. Inte uppvisning.
Bara musik, steg och möten.
Våga fråga
Och då kommer jag osökt in på de här så kallade Spotifydanserna.
Jag förstår viljan att hålla kostnader nere.
Men det finns en sak som stör mig rejält.
Man använder tjänster som egentligen är till för privat bruk.
Ett abonnemang är personligt.
Det är inte till för att driva danskvällar med inträde.
Dessutom ska det betalas för musiken.
Stim. Sami. Reglerna finns av en anledning.
Det är märkligt att vissa tycker att de reglerna bara gäller andra.
Samtidigt som man påstår sig ”älskar musik” och ”värna kulturen”.
Här skulle jag önska att fler vågade fråga.
Rakt ut, utan att skämmas.
Till arrangörer som kör Spotifydanser:
Har ni tillstånd?
Betalar ni Stim och Sami?
Har ni koll på vad abonnemanget faktiskt får användas till?
Om svaret är ja och allt sköts korrekt med licenser och avgifter, fint.
Då har man åtminstone respekterat upphovsrätten.
Men om svaret är nej, eller något mumlande, då är det faktiskt läge att tänka om.
För varje genväg på det sättet gör det svårare för de som försöker göra rätt.
För banden. För arrangörerna som bokar levande musik.
För hela kretsloppet.
Vi satsar
Mitt i allt detta ska vi som jobbar med musiken bestämma oss.
Ska vi backa? Ska vi bli bittra?
Eller ta en annan väg?
Vi har valt att fortsätta framåt, på vårt sätt.
För vår del handlar det om mer än att bara släppa en låt eller ett album. Det är en stor del, och ska vara vårt DNA.
Men vi satsar mer och mer på vår YouTube-kanal.
Liveklipp på våra band när de är ute och lirar har blivit väldigt populära, och det kommer att bli många fler under 2026.
Vi satsar på livesändningar och på närhet till publiken.
Mina fredagssändningar är bland det roligaste jag har gjort under snart 40 år i musikbranschen. Att få tjöta, chatta, dricka kaffe och känna den värme som kommer tillbaka från er som tittar är obetalbart.Det här vill jag utveckla under 2026, med specialsändningar och gäster där ni får vara med, ställa frågor och hänga.
Ni som följer, tittar, skriver och delar är inte siffror. Ni har blivit vänner och det värdesätter jag oerhört mycket ska ni veta.
Det är där jag hittar framtiden.
Inte i att drömma mig tillbaka till 90-talet.
Den tiden kommer inte tillbaka.
Men i att plocka med det bästa från förr.
Närhet. Spelglädje. Respekt för publiken.
Och tron på att levande musik fortfarande gör skillnad.
Det krävs något
Jag skriver inte det här för att gnälla.
Inte för att skälla på någon.
Men för att ställa några enkla frågor.
Hur vill vi att dansbandsvärlden ska se ut om tio år?
Vill vi ha orkestrar som spelar live?
Vill vi ha dansgolv där alla vågar kliva ut, oavsett nivå?
Vill vi ha kultur som finns på riktigt, inte bara som bakgrundsljud?
Då krävs det något av oss allihop.
Av mig.
Av er band.
Av arrangörer.
Av dansare.
Av ”vanligt folk” som kanske inte dansar varje helg, men som ändå gillar musiken.
Så här kommer min önskan inför nästa år.
Gå på levande dans när du kan.
Välj ett band framför en spellista ibland.
Våga gå till ett ställe där du inte känner alla.
Fråga arrangörer hur de gör med licenser och avgifter.
Ställ de där lite jobbiga frågorna.
Varje kväll med ett riktigt band gör skillnad.
För musikerna.
För arrangörerna.
För publiken.
För den där människan som aldrig hade vågat dansa om ingen bjudit upp.
Och i det där lilla ögonblicket när ni bestämmer er för vad ni vill vara med och bevara.
Till sist vill jag hellre skicka en hälsning än en varning. Ni kan lita på att Atenzia fortsätter vara en tydlig del av den svenska dansbandsvärlden även 2026. Vi kommer fortsätta släppa musik, jobba nära våra band och artister, sända live och möta er där ni är, både på golvet och i flödet. Vi gör det här för att vi älskar det, och så länge ni lyssnar, tittar och dansar tänker vi inte släppa taget.
Frågan om tekniken och AI tar vi en annan gång. Den kommer att förändra mycket, men just det kan ni läsa mer om i Bosse på Melody Records utmärkta nyårskrönika här på Dansbandsnytt.
Med det vill jag önska er ett riktigt gott nytt år. Vi ses 2026 – där musiken händer på riktigt.
/PÄR WINBERG, ATENZIA RECORDS