KRÖNIKA AV TONY IRVING: För tredje året i rad har jag haft förmånen att vara på plats i Överkalix under deras Dansbandsvecka – ett evenemang som för varje år inte bara växer i storlek, utan också i betydelse för dansens framtid i Sverige.
Det här är inte bara en nostalgisk festvecka för de som vuxit upp med dansbandsmusiken i blodet – det har blivit en samlingsplats för en ny våg av dansintresserade, unga och gamla, och ett levande bevis på att återväxten i vår danskultur är möjlig när man vågar tänka både traditionellt och nytt.
Det som gör Överkalix unikt är balansen – respekten för dansbandstraditionen kombinerat med en modern, inkluderande inställning. Istället för att separera musikstilar eller åldersgrupper, möts alla på samma scener: Brännaberget, Allsåklubben, Folkets Hus och till och med hotellets dansbana. Där spelar band med olika stilar sida vid sida, vilket skapar en levande, gemensam festkväll där generationsgränser suddas ut och gemenskapen står i centrum.
Föryngring på dansgolven
Det är också tydligt att arrangörerna – med kommunen i spetsen – förstår hur man bygger ett evenemang som andas framtidstro. En så enkel sak som bussar mellan dansbanorna gör det möjligt för fler att delta. Och att kommunen är huvudansvarig ger en tyngd och långsiktighet som många andra arrangemang saknar. Det här är inte bara en engångssatsning – det är ett medvetet arbete för att lyfta hela danskulturen i bygden.
Och det ger resultat. I år var det en fröjd att se fler unga dansare i 15–20-årsåldern än tidigare, och en märkbar ökning av dansare i 30-årsåldern. Det känns som att dansen inte längre bara är något ”de äldre gör” – utan något vi alla gör, tillsammans.
Dansstilar smälts samman
En annan spännande iakttagelse var hur dansen i sig håller på att förändras – eller kanske snarare förfinas. Särskilt i Norrland märks det hur olika tolkningar av till exempel bugg och foxtrot håller på att standardiseras. Man möts i en gemensam dansstil och ett gemensamt förhållningssätt på golvet. Alla dansar med alla – oavsett nivå, ålder eller bakgrund – och det skapar en inkluderande, respektfull och riktigt glädjefylld atmosfär.
Det är också roligt att se hur banden själva anpassar sig. I år hade flera av dem verkligen jobbat på sin scennärvaro och bjöd inte bara på musik, utan på helkvällar fyllda av känsla, karisma och musikalisk passion. Det gör skillnad – för dansarna, för stämningen och för helhetsupplevelsen.
Så om någon frågar mig var dansens framtid finns – så är ett av mina svar: Överkalix.
Här dansas det inte bara till tonerna av Sveriges bästa dansband – här dansas det mot en framtid där gemenskap, rörelseglädje och kulturarv får nytt liv. Och det är precis vad vi behöver för att återuppbygga den svenska dansbandskulturen – med stolthet, mod och glädje.
/TONY IRVING