Dansbandsnytts krönikor Ulf Georgsson har nu vässat pennan till att bli sylvass. Han kallar PK-eliten för ”hycklare” – de som förfasade sig över det kommersiella ABBA på 1970-talet, och som hyllade proggband som stod för den ”rätta” åsikten. Men nu står samma grupp av människor istället upp och säger sig älska ABBA. Georgsson noterar också att dansband aldrig har erkänts fullt ut av det politiska etablissemanget. ”Varför skulle annars ”dansbandsmomsen” finnas, frågar han:
Vi lever i en turbulent värld. Många domedagsprofeter basunerar ut att jordens undergång är nära. Krig, miljöhot, rasism, förtryck av kvinnor och homosexuella världen över… Med mera!
Mitt i allt detta har vi dansbandsmusiker mage att bara fortsätta spela vår musik och låta folk dansa. Borde vi skämmas och brännmärkas?
Jag förstår att du tycker den tillspetsade frågeställningen framstår som märklig. Speciellt om du är lite yngre och inte var med från början. 1968 och framåt. Själv var jag runt tio då proggen och vänsterrörelsen tog över kulturen i Sverige. Plötsligt var det strikta måttstockar för vad som var ”comme-il-faute”, alltså politiskt korrekt. Demokrati var något fint, bara man höll med i den rådande uppfattning! Annars…
Och om man inte tog ställning, ja då var man en medlöpare till det onda och otäcka.
Just det sistnämnda råkade landets största band genom tiderna, ABBA, ut för! I år är det 50 år sedan ABBA slog till i Brighton och tog världen med storm. De blev upphöjda till skyarna för sin underbara musik. Men INTE i Sverige! Här var det andra kulturregler som gällde.
Den politiska (och styrande) vänstern ansåg att ABBA var något smutsigt. Något som gick kapitalets väg och spelade in musik för att säljas och tjäna pengar. Detta var absolut inte fint nog i proggens Sverige! Dock fick de lite svårt att förklara att proggband som Nationalteatern och Hoola Bandoola Band plötsligt hamnade på topplistorna och sålde som bara den… MEN förklaringen blev ju att dessa band stod för den rätta åsikten!
För att ha en åsikt är väldigt viktigt inom kulturvänstern. Hade du en åsikt och den var rätt (alltså låg i linje med vad PK-eliten tyckte) ja, då hade du dragit vinstlotten! Då ägde du plötsligt ett ymnighetshorn ur vilket det både östes ekonomiskt stöd och carte blanche från den svenska media-apparaten.
Du kanske anser att beskrivningen ovan kan tyckas avlägsen? Att det inte händer i Sverige idag? Men minns då att många av de radikala kulturmänniskor som stod på barrikaderna 1968- 1974, därefter fick finfina jobb genom att gå den långa marschen genom korridorerna. En del av dem har varit – och är – chefer, som sätter agendan för svensk kulturpolitik mm.
Fråga nån av dem vad de tycker om ABBA? Idag får du troligen ett svar som låter; ”Åh, ABBA…Jag har alltid älskat dem!” Det svar du ska ge dem är då; ”Hycklare!” För dessa människor var med om att totalt bojkotta ABBA (m fl kommersiella aktörer). Så när ni ser dem stå och hylla ABBA, nu 50 år senare, kom då ihåg att public service helt sonika la ner såväl Melodifestival, ESC och Svensktoppen i omgångar!
Flummiga vänsterradikaler som hyllade Mao och andra massmördare var de som bestämde vad som skulle anses vara fin kultur. Låtar som ”medel-Svensson” faktiskt gillade, var inte fint nog! En reporter från SVT frågade till exempel Stickan Andersson. ”Förra året gjorde ni en schlager om att ringa, i år om hur 40 000 människor dog.” (Han anspelade alltså på låtarna ”Ring, ring” och ”Waterloo”…) Suck!
Vi dansband har alltid stått lite utanför. Aldrig erkänts fullt ut av det politiska etablissemanget. Varför skulle annars den förhatliga ”dansbandsmomsen” fortfarande finnas?? Varför spelas det så sällan dansband i media o s v?
Vi dansband har heller aldrig behövt politiskt korrekta kulturbidrag för att överleva.
Gudskelov har vi aldrig haft pressen på oss att ”ta ställning”. Det överlåter vi istället åt ”tyckonomer” som Zara Larsson, Henrik Schyffert, Timbuktu m fl…
De har alla en åsikt om precis allting! Ja, åtminstone ämnen som den politiska vänster tycker är värda att tycka till (och rätt) om! Ingenting säger att de har mer rätt än andra, bara för att de är kändisar!
Om man skrapar lite på ytan visar det sig nämligen att artister oftast är bäst på att vara just artister. Att agera ”jordens räddare” har de oftast inga argument för eller kunskap om. Bara en massa känslor och en klick-jakt på sociala medier.
Ja, detta var mitt ställningstagande….
/ULF GEORGSSON, KRÖNIKÖR
