Det här var ett av de mest iögonfallande ögonblicken under Dansbandsveckans långa historia. Och allt var Larz Kristerz ”fel”. För Niklas Lindh är just den här händelsen nog starkare än något annat i Malung. Han har under 25 somrar jobbat med att skildra Dansbandsveckan i SVT och SR, och återvänder nu till arrangemanget i Malung för 29:e gången, i egenskap av grundare av Dansbandsnytt. Det här är hans minnesbild från när Grönlandsparken slog alla tiders publikrekord, och när SVT:s team tvingades till en paniklösning…
Niklas Lindh: Det är 15 år sedan nu. 2009 var dansband extra hett och coolt, inte minst i Stockholm där huvudstadsborna hade fått upp ögonen för den svenska danskulturen. ”Dansband all the way baby” var slagorden som ekade över landet och fick hela Sverige att börja dansa för fullt, till stor del tack vare SVT-succén med Dansbandskampen 2008 där Larz Kristerz blev de första segrarna. Det blev ett makalöst drag kring bandet från Älvdalen.
Jag hade under vintern, för det regionala SVT-programmet Gävledalas räkning, varit hemma i Trond Korsmoes verkstad, åkt lastbil till ICA för att leverera livsmedel med Peter Larsson och fikat med Stefan Nykvist på anrika Morins’. Nykvist sa efter det tredje programmet att han tyckte att ”nu fick det vara nog”. Men svenska folket lyssnade inte, utan fortsatte att rösta fram Larz Kristerz hela vägen till segern. Och året efter var suget efter älvdalsbandet exceptionellt, vilket blev oerhört tydligt under Dansbandsveckan i Malung.
Konferencieren Tur-Åke Lindkvist hade lyckats boka bandet till Grönlandsparken på torsdagen, och jag och min SVT-kollega – dansfotografen Kurt Sundin – hade befarat att det skulle bli kaotiskt för oss att kunna jobba och spela in tv-reportaget därifrån. Arrangörerna trodde på goda grunder att det skulle bli publikrekord.
Jag satt och redigerade ett annat tv-inslag i de kontorslokaler som vi hade fått låna från kommunens näringslivskontor. Vår sändningsbil, som vi under morgnar och kvällar sände direkt med i SVT:s olika program, hade vi stående i ett ambulansgarage, som vi hade fått låna under flera somrar. Det behövdes ett högt garage där parabolen på taket fick plats, och ambulanspersonalen hade utrymme att hjälpa till. Malung krattade verkligen manegen för oss för att det skulle bli så lättjobbat som möjligt under festivalen.
Mitt i samband med slutfasen av en redigering av ett nyhetsinslag ringde Kurt:
– Det är knökfullt med folk på Grönland, trots att det är en halvtimme kvar till Larz-Kristerz börjar. Kan du ta den andra tv-kameran och filma översiktsbilder. Jag är helt fast vid scenen och kan inte flytta mig!
På den tiden var tv-kameror oftast väldigt stora och tunga, med mängder av knappar och reglage – och där utrustningen var dyr som tusan och gick på ett sexsiffrigt belopp. Alltså väldigt långt ifrån nu, när mycket går på automatik, är lätt och smidigt – och anpassat för att reportrar ska kunna filma snyggt och smidigt. Men då, år 2009, var reportrar oftast reportrar och fotografer var fotografer.
Jag hade aldrig tidigare filmat med storkamera. Men Kurt hade två stycken med sig till Malung, för säkerhetens skull.
– Jag kommer med den andra kameran och filmar översiktsbilder från kullen så vi har klippbilder, hörde jag mig själv säga – innan jag ringde till SVT Faluns rutinerade fotograf Anders Hellström för att på distans få hjälp med hur man slog på kameran och hur man gjorde när man filmade.
Hellström lät något förvånad, men insåg att det var bråttom, så guidningen in i det tekniska var grundläggande och kortfattad. Tio minuter senare gick jag i raskt tempo med den tunga kameran mot Larz Kristerz.
Väl framme i Grönlandsparken gjorde jag som Anders Hellström hade sagt, och hivade upp storkameran på högeraxeln. Jag kände mig riktigt manlig och betydligt coolare än att bara ha en mikrofon som enda tekniska utrustning att hantera.
Filmandet gick hyfsat. Jag levererade en del bilder som förutom överexponering var i hyfsat skick, och som kunde räddas i redigeringen genom färgkorrigering, som klippbilder till Kurts fina närbilder.
Det är 15 år sen nu – och varje år sen dess som Larz Kristerz har uppträtt i Malung, har det varit extremt trångt och knökfullt i Grönlandsparken. I år är det dags igen. Då finns jag i publiken, men utan tv-kamera. Den senaste modellen av en iPhone är betydligt mer driftsäker, åtminstone för en sån som mig.
/NIKLAS LINDH, GRUNDARE, DANSBANDSNYTT
