När trummisen Mattias Brogren Sjöstenius i dansbandet Brogrens klev in i 16 Weeks Of Hell var det med ett bagage som många kan känna igen sig i. Genom träningsprogrammet lyckades han gå ner mängder av kilon. Men siffrorna berättar bara en del av historien, som blev betydligt mer dramatisk än vad någon kunde ana.
Ett liv präglat av sena kvällar, energidryck i mängder, godis som snabb energi – och i princip ingen träning alls. Det var så det såg ut för Mattias Brogren Sjöstenius, innan han bestämde sig för en förändring.
I tidigare artiklar i Dansbandsnytt har Mattias öppet berättat om ett leverne som till slut inte höll. Men han bestämde sig också för något annat: att gå all in. Och resultaten när han klev in i 16 Weeks Of Hell lät inte vänta på sig.
– Jag är superstolt över att jag lyckades hitta pannbenet och uppnå ett resultat som jag inte haft på över 20 år, när jag tränade och tävlade aktivt, säger han när han blickar tillbaka på resan.
På pappret är förändringen dramatisk:
Minus 20 kilo i vikt och minus 14 centimeter i midjemått.
När kroppen sa stopp
Men siffrorna berättar bara en del av historien. För någonstans längs vägen tog utmaningen en helt annan riktning än han – eller någon annan – hade kunnat förutse. Han hade haft en envis förkylning och återvände till träningen lite tidigare än vad kroppen medgav. Det var i slutet av programmet som Mattias drabbades av hjärtsäcksinflammation och arytmi. Det blev tufft. Väldigt tufft.
– Jag säckade ihop en dag, helt utan förvarning under träningen, berättar han.
Det som följde blev ambulanstransport, hjärtintensiven – och träningsförbud.
Nu väntar MR-röntgen av hjärtat och 48-timmars EKG för att få svar på hur lång vägen tillbaka blir.
– Efter att ha sett övervakningsfilmen från gymmet är jag otroligt glad att jag ens lever. Det såg väldigt otäckt ut. Jag har fått en helt annan syn på livet och hur skört det är.
Det är ord som bär tyngd. Och perspektiv.
– Mina resultat i 16 Weeks Of Hell är bara en siffra. Men jag är superglad att jag fått den här chansen. Att vakna. På så många sätt.
Rädslan – och gemenskapen
Inför starten bar Mattias på en stark oro: att inte förstå, att göra fel, att inte våga anta utmaningar – och att göra bort sig.
– När jag väl kom igång släppte allt. Jag gick in i min bubbla och bara körde, säger han.
Han lyfter också gemenskapen som avgörande: stödet, peppen och värmen från de andra deltagarna.
– Det har varit otroligt mycket kärlek.
Ett nytt förhållande till kroppen – och livet
En av de största personliga segrarna handlar inte alls om viktnedgång.
– Jag har lyckats hålla mig helt borta från energidryck och rökning. Och jag får ångest om jag inte rör på mig tillräckligt mycket varje dag. Det ser jag som en enorm utveckling.
Framåt handlar det nu om balans. Att fortsätta – men klokare.
– Jag vill ner några kilo till, men jag kommer att sänka intensiteten och jobba mer långsiktigt. För återhämtning. För att inte falla tillbaka i gamla mönster.
Vid hans sida finns inte bara bandet, utan också hustrun Melissa Brogren, kapellmästare och huvudsångerska i Brogrens. Tillsammans fortsätter de resan – både musikaliskt och i livet. Och kanske är det just där Mattias historia landar starkast. Inte i viktsiffror eller träningspass. Utan i insikten om vad som faktiskt är viktigast.
Att få fortsätta spela. Fortsätta leva. Fortsätta vakna.
– Jag mår efter omständigheterna fantastiskt bra. Det blev visserligen lite väl tufft hälsomässigt den sista delen, men det blir bättre och bättre för varje dag. Pannbenet är otroligt starkt numera, säger Mattias.
/NIKLAS LINDH (TEXT)