Krönika: Dansbandsmusiken inte tillräckligt ”fin”

Thomas Lind från Falun är en av krönikörerna på Dansbandsnytt. Till vardags är han en av våra mest rutinerade och kunniga sportjournalister med en både vass och målande penna. Men förutom ett hjärta som klappar starkt för idrottens värld, så har han ett speciellt engagemang just för dansbandsmusiken från 1970-talet – som han växte upp med. Det här är Thomas andra krönika hos Dansbandsnytt:

Det var under de sista skälvande åren av 1970-talet och under första halvan av 1980-talet som det mesta av den musik som än i dag ligger mig varmast om hjärtat introducerades för mig.

Låtarna av Status Quo, Creedence Clearwater Revival, Beatles, Abba, Eddie Meduza, Ebba Grön och Björn Afzelius ”golvade” mig, men även låtarna som Flamingokvintetten, Vikingarna, Schytts, Jigs, Cool Candys och Thorleifs levererade under 70-tal och tidigt 80-tal hade, och har fortfarande, samma inverkan på mig.

”Sjätte september”, ”San Marino”, ”Femtiotalet lever igen”, ”Robot Romeo”, ”Göta kanal” och ”Gråt inga tårar”, är låtar som berör mig lika mycket som hitsen från Abba, Status Quo, Ebba Grön och alla mina övriga musikaliska favoriter, men det var knappast något som mina vänner hade någon förståelse för.

Ett fåtal hade det, men bland den stora massan var dansbandsmusiken både töntig och inte tillräckligt fin eller accepterad.

Dansbandsmusiken hade sin absoluta storhetstid på 70-talet när banden sålde stora mängder skivor och fick människor att vallfärda till folkparkerna för att dansa.

I dag är dansbanden betydligt färre än under storhetstiden, men intresset för att dansa har så vitt jag kan förstå en kurva som pekar åt rätt håll.

En ny yngre generation hittar till dansbandsmusiken som ju träffar brett eftersom den tilltalar både de som gillar att dansa till den och de som tycker om att lyssna och sjunga med i den.

Jag tillhör den senare kategorin och i vuxen ålder har jag även hittat mina likasinnade i herrklubben, ”Muzikens vänner”, som sedan ett kvarts sekel tillbaka träffas en till två gånger om året, umgås, äter och dricker gott, men framför allt spelar dansbandsmusik från 70-talet.

I dessa fina vänners sällskap kan jag till fullo leva ut min kärlek till de dansband som regerade under storhetstiden för 40–50 år sedan.

I dagens samhälle, med det uppskruvade tempo som vi ofta lever i, känns det skönt att för en kväll fly tillbaka till det härliga 70-talet och alla dessa fantastiska dansbandslåtar.

/Thomas Lind, krönikör