När Erica Sjöström genomför 16 Weeks Of Hell så är det med full kraft, starka känslor och mycket som händer, på flera sätt. För om klimakteriet ställer till problem så har deltagarna tillgång även till sån expertis. För Erica har de senaste två månaderna varit fyllda av både utmaningar, glädje, nya utmaningar som har besegrats, och så en plan för att förändringen ska bli bestående. Det här är Ericas egna ord om två intensiva månader av förändring.
Erica Sjöström: När samtalet från Niklas på Dansbandsnytt kom, med frågan om jag ville genomföra 16 Weeks Of Hell en gång till, men nu med fortsättningsprogrammet ”Here we go again”, kändes det som ett tecken.
Jag var helt slut. Både i kroppen och i huvudet. Men jag längtade tillbaka – till energin, styrkan och den glada versionen av mig själv som jag hittade under mitt första 16 Weeks-program.
För ett och ett halvt år sedan gick jag i mål med mitt 16 Weeks Of Hell. Jag var överlycklig, pigg, stark och hälsosam – men också helt utmattad. Efteråt tappade jag snabbt bort träningen, även om jag behöll mina powerwalks och ett relativt bra tänk kring kosten. Helgerna tillhörde familjen och livets goda – och det var faktiskt planen.
Men tiden gick, och träningen blev aldrig riktigt av igen. Det var som att jag skämdes lite över att jag inte lyckades hålla igång det som jag hade byggt upp. Vikten smög sig tillbaka. Fem kilo gick jag upp, av de 13 som jag tidigare hade tappat. Men det som gjorde mest ont var känslan av att ha tappat mig själv.
Den där starka kroppen som orkade mitt höga tempo, den glada Erica som hade energi hela dagen – hon försvann någonstans på vägen. Så nu gör jag det igen. Gör om, gör rätt!
Jag älskar mitt jobb – verkligen ÄLSKAR det. Men det kräver mycket. Och när man ständigt ger av sig själv till andra, måste man också fylla på. Jag hamnade återigen där jag hade varit förut: Slutkörd, trött, längtande efter energi och livslust. Precis samma känsla som första gången när jag hoppade på programmet.
Den här gången var jag bättre förberedd. Jag visste vad som väntade – matlådor, planering, träning och disciplin. Men jag hade glömt hur mycket man faktiskt förändras, inifrån. För trots att veckorna ibland är en kamp, så händer något magiskt när man börjar känna resultat.
Jag började längta till gymmet. Och det säger en hel del om mig.
Gymmet har alltid varit en tröskel för mig. Därför var en av anledningarna till att jag tackade ja den här gången att jag måste våga gå dit. Jag har börjat smyga mig in genom att gå på BodyPump – som en mjukstart för att vänja mig vid miljön. Och vet du vad? Jag trivs! Men tiden går ju så fort…
Så nu är det dags att ta nästa steg – att faktiskt börja använda maskinerna och utrustningen. Jag har gjort en deal med mig själv (och några vänner som ska hålla mig i örat) att ta mig dit, oavsett hur mycket jag jobbar.
Tony säger alltid: ”Planera rätt.” Och det är nog nyckeln. Packa väskan, åk direkt efter jobbet, ta kontroll över tiden istället för att låta den rinna iväg.
För varje vecka växer jag – inte bara i styrka, utan i självkänsla. Och just självkänslan är det jag längtar mest efter. Jag har börjat se på min kropp med tacksamhet istället för kritik. Den bär mig, den kämpar med mig, den vägrar att ge upp. Det betyder mer än jag kan beskriva.
Jag bär på ett trauma från min ungdom som har gjort att jag aldrig riktigt har haft någon självkänsla. Ett sår som aldrig har fått läka.
Musiken, människorna omkring mig och min familj har hjälpt mig att fortsätta. Men genom träningen hoppas jag kunna vinna tillbaka något som jag har förlorat – tron på mig själv. Kanske kan jag till och med, en dag, släppa taget om det som en gång gjorde så ont. Kanske kan jag få lugn och ro i själen och bara njuta av min tillvaro, med min älskade familj.
Trots att jag känner mig starkare och full av energi så är kroppen oberäknelig. Jag gör allt ”rätt”, men vågen står still – ibland går den till och med upp. Det är frustrerande, även om jag vet att vi inte ska fokusera på vikten. Det handlar om energi, styrka och välmående.
Till slut insåg jag att det inte var jag som var felet. Det var klimakteriet som hade tagit huvudrollen i mitt liv. Hormoner, vätska, sömn… Kroppen har sin egen agenda just nu. Men vet du vad? Jag vägrar att låta en siffra på vågen definiera min resa. Jag tränar, jag mår bra, jag har energi och glädje – och jag känner mig mer levande än på länge.
Jag hade aldrig klarat det här ensam. Min familj har stått bakom mig, stöttat mig, stått ut med matlådor, tidiga morgnar och mitt fokus på träningen. Mina träningskompisar – även om vi mest ses digitalt – har blivit ett ovärderligt stöd. Och mina coacher, de har pushat mig, trott på mig och hjälpt mig fortsätta när jag har tvivlat.
Nio veckor har gått. Jag är mer än halvvägs. Men det känns inte som en mittpunkt – det känns som en nystart.
Klimakteriet må försöka sno showen, men jag tänker inte låta det vinna. Jag har hittat mitt glada jag igen – och den känslan väger mer än alla siffror på vågen tillsammans.
Nu suktar jag efter självkänsla – och med lite tur, kanske också några muskler som syns. Men framför allt: ett lugn, en kraft och en känsla av att jag äntligen är på rätt väg.
/Erica Sjöström