Hon tvekade. Tvekade rejält. Men bestämde sig till slut för att ta chansen. På söndag, 16 veckor senare, går Sandra Arnvind i mål – starkare, rakare i ryggen och med ett helt nytt självförtroende. Tillsammans med sambon Anders Persson har hon genomfört 16 Weeks Of Hell Goes Dansband, och resan har varit allt annat än enkel. ”Det här har varit en berg- och dalbana utan dess like”, säger Sandra.
Sandra Arnvind, som tillsammans med Anders utgör ett danspar som vi har följt under säsongen, bor i Ludvika och har genom hela programmet varit tydlig med att målet inte enbart handlat om siffror på vågen. För henne har det handlat om något större.
– Jag gick in i det här för att bli ett starkare jag. Och det har jag verkligen blivit – både fysiskt och psykiskt.
Att ta sig igenom ett så här krävande upplägg efter mer än 20 år utan regelbunden träning är inget litet steg. Ändå har Sandra följt programmet till punkt och pricka.
– Att övervinna alla ursäkter till att inte träna har varit en enorm resa i sig. Och att slippa ha ont i ryggen på grund av dålig muskulatur i rygg och bål – det är guld värt.
För Sandra blev 16 Weeks Of Hell också ett kvitto på något hon länge tvivlat på.
– Kan jag, kan de flesta. Det finns faktiskt inga ursäkter för att inte lägga tid på sin hälsa.
Att dessutom få göra resan tillsammans med sin andra hälft har betytt mycket, även om det inte alltid varit lätt att få ihop vardagen.
Resultat som går långt bortom vågen
Sandra är tydlig med att viktnedgången aldrig har varit huvudfokus. Ändå talar resultaten sitt tydliga språk.
– Jag har tappat 6,4 kilo och 17 centimeter runt midjan. Det är helt galet.
Men viktigare än siffrorna är känslan i kroppen.
– Jag mår otroligt bra i dag. Jag är piggare, orkar prestera hela dagen och har fått en helt annan fysik och hållning.
De sista veckorna har dock varit extra tuffa, med mindre återhämtning och ett högt tempo, men känslan av att ha genomfört hela programmet enligt plan väger tyngre än tröttheten.
Frisk genom hela resan – med ett viktigt undantag
Till skillnad från en del andra deltagare har Sandra klarat sig utan större hälsoproblem.
– Jag är otroligt tacksam över att ha fått vara frisk under hela perioden.
En överbelastning i ena foten, orsakad av fel skor under de dagliga promenaderna, satte dock tillfälligt stopp för vissa moment.
– Vi har gått minst en timme varje dag, så rätt skor är verkligen att rekommendera. Men det gick att lösa genom att cykla istället.
I dag är hon helt återställd och tillbaka i full träning.
Tiden – den största utmaningen
När Sandra blickar tillbaka är det inte gympassen som har varit tuffast.
– Den största utmaningen har varit att få till tiden. Ibland har jag verkligen önskat fler timmar på dygnet.
Trots att hon och Anders har gjort resan tillsammans har de ofta gått om varandra i dörren, tränat på olika gym och haft olika arbetstider.
– Vi har kanske fått till tre gympass tillsammans under hela perioden.
Familj, släkt och vänner har till viss del fått stå åt sidan, något som varit känslomässigt krävande – även om stödet har funnits där hela vägen.
– Utan stöttningen från dem hade det varit svårt att ta sig igenom.
Planering, disciplin – och pannben
Det som överraskat Sandra mest är kanske insikten om hennes egen mentala styrka.
– Jag visste att det skulle krävas planering, disciplin och ett rejält pannben. Men att jag faktiskt har haft allt det – och använt det – det är jag väldigt stolt över.
Att gå sin powerwalk och genomföra gympasset de dagar då soffan lockat som mest har varit avgörande.
– Ett jä…a pannben, helt enkelt.
Blicken framåt – balans och långsiktighet
Nu väntar ett nytt kapitel. Ett där träningen finns kvar, men på ett mer hållbart sätt.
– Min plan är fortsatt gymträning och powerwalks, men några dagar i veckan känns mer hanterbart.
Gymrädslan är borta, och kosten kommer även fortsättningsvis att präglas av medvetna val – men med plats för livets goda.
– Jag kommer att tänka på protein- och kolhydratfördelning, ha ätfönster och äta husmanskost vissa dagar. Men jag ska också kunna unna mig något extra på helgen.
Efter 16 veckor av disciplin, svett och pannben är en sak glasklar för Sandra Arnvind:
– Jag vill, jag kan, jag ska. Och det här är bara början.
/NIKLAS LINDH (TEXT)