Hoppa till innehåll

”Jag svär, gråter och är överlycklig” – Erica om första halvan av 16 Weeks Of Hell

Erica Sjöström, till vänster strålandes av energi efter en intensiv träningsdag och till höger ute på sin dagliga power walk. Foto: Privat

När Erica Sjöström inledde det stentuffa hälsoprogrammet 16 Weeks Of Hell i vintras konstaterade hon att hon skulle bli den största utmaning hittills för konceptets grundare Tony Andersson. Frågan är hur det har gått? Och om hon närmar sig målet med att återfå energin, orken och glädjen igen ”för att bli samma sprudlande Erica som tidigare”.

– Känslorna är nu många och likt en berg- och dalbana. Jag är vettskrämd samtidigt som jag är sjukt taggad.

Så sa Erica Sjöström i början av februari inför starten av 16 Weeks Of Hell. Hon är en av deltagarna från dansbandskulturen som fick möjlighet att göra en kraftfull hälsoresa, genom ett samarbete mellan Dansbandsnytt och det från tv välkända tränings- och hälsokonceptet.

Och nog har det varit åtta veckor som har varit sprängfyllda av träningspass, powerwalks och strikt och näringsriktig kost. För Ericas del har det också varit en resa mellan många olika känsloupplevelser.

Läs mer: 

Här kan du läsa allt om dansbandsgängets satsning på 16 Weeks Of Hell. 

Vill du göra samma hälsoprogram som dansbandsprofilerna? Den 25 maj startar nästa grupp.

I augusti startar flera olika grupper en ny omgång av 16 Weeks Of Hell.

Ericas egen berättelse om utmaningen

Det här är Ericas egna ord om kampen, glädjen, tårarna, kamratskapen och de fina resultaten under projektets första halva. För resultaten har varit riktigt bra på flera olika sätt. 

Hur har de första åtta veckorna varit för dig?

– De första veckorna var både spännande, nervösa, slitsamma och fantastiska. Jag har varit väldigt målinriktat och haft ett pannben som jag inte trodde att jag kunde plocka fram. Men samtidigt i vissa perioder har jag dykt ner och fått kämpa mig upp från dyn genom hårt arbete. 

– Jag tränar hemma fortfarande och vissa träningsscheman är grymma på riktigt. Men då har jag ju chansen, efter kontakt med coacherna, att byta ut vissa övningar till sådana som jag vet att jag klarar av. 

– De två första veckorna var svårast, inte i träningen utan i matintaget som för mig var väldigt stort. Så för mig har deffperioden varit perfekt egentligen. Men i deffen har jag tyvärr varit väldigt trött i träningen och har haft dagar som jag helst vill glömma när det gäller humöret. 

Erica Sjöström, strax innan utmaningen inleddes. Till höger Tony Andersson, grundare av 16 Weeks Of Hell. Foto: Privat/Niklas Lindh

Vilka resultat har du uppnått hittills och vad är du mest glad över?

– Mina resultat jag är nöjd över är självklart att jag har blivit starkare och mycket piggare. Jag jobbar ju vansinnigt mycket med sena kvällar och skärpan och koncentrationen är nu klart bättre. Något jag oxå gillar är att min hållning är så mycket finare. 

– I pandemin blev det för mig en tid som tog min identitet på något sätt. Att inte få stå på scenen och heller inte få möta sin publik, människor som jag älskar och faktiskt är beroende av. Resultatet av det blev en stillasittande Erica som blev småätande för att leta energi, glädje och tröst i godis. Plus att jag inte tog hand om min kondition eller rättare sagt mitt liv. 

– När jag fick erbjudandet att hoppa på 16 Weeks Of Hell tvekade jag inte en sekund. Det var nu eller aldrig. Så JA, jag är överlycklig även om jag periodvis svär och gråter i min träning. Det här programmet handlar inte om vikten utan det handlar om att bygga styrka och för mig personligen att hitta en gnutta självförtroende. Men visst erkänner jag att jag är överlycklig över viktnedgång på cirka sju kilo, en lite smalare midja och att jag kommer att försöka träna bort några fler kilo. 

Erica hyllar sina träningskompisar i ”dansbandsgänget”. Uppe från vänster: Erica Sjöström, Johan Eriksson, Ann-Cathrine Friberg och grundaren av 16 Weeks Of Hell Tony Andersson. Nere från vänster: Niklas Lindh, Josefin Niemi, Roger Sellin och Peter Malmqvist.

Vad har varit mest utmanande för dig?

– Det som varit mest utmanande för mig i detta från start är mitt självförtroende som inte finns och att inte vilja gå till gymmet! Så jag är än så länge på hemmaplan och tränar i trygg miljö. Jag har skaffat redskap hem så jag klarar programmets utmaningar, men är fullt medveten om att om jag vill nå bättre resultat måste jag våga mig till ett gym där alla förutsättningar finns. 

– Enda gången i mitt liv som jag har varit på ett gym var för 30 år sedan i Söderhamn. (Skratt) Men jag känner mig pinsam över att jag är den enda i gruppen som tränar hemma. 

När du nu går in i andra halvan av projektet – vad ser du mest fram emot då?

– Jag är helt klart nervös över att tiden går för fort. Jag känner mig sjukt stressad över att vi går in i halvtid och att det är alldeles för lite tid kvar. Så kanske ser jag fram emot att kliva in genom dörren på ett gym ändå. Jag ser fram emot mer resultat och att få träffa gruppen och träna tillsammans. 

– Jag ser också fram emot att orka lägga på mer vikter i övningarna och att kanske kunna klara av fler övningar ännu bättre. Men det allra viktigaste är att jag ska hitta ännu mer glädje, energi och så lite mer självförtroende.